C) Försvar

TISDAGEN DEN 27 MARS 2012

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                  

                                      FÖRSVAR

 I den myllrande ordmatta som här rullas upp återges den värld där ”jag” varit subjekt och till vägs ände har uppgift som sammankittande centrumsjäl

Onekligen är det pretendiöst att av det göra bladad boklunta att buntvis utge  till en och annan medmänniska. Även om jag begränsar upplagan till mindre än hundra exemplar ter det sig förmätet. Beroende på att det är just jag som är huvudperson, med en självbild som med tiden kunnat verka något uppblåst. Jag har försökt punktera olater i den men inser att jag ändå kan te mig som ovanligt stor narcissist. Ty inte bara mina närmaste utan även garvade psykiatriker har emellanåt funnit det genant att höra ens småglimtar av mina himlastormande erfarenheter eller interiörer från helvetesutflykterna. Ibland skakade de bara på huvudet och vred sig med förläget flin halvt bort i snurrstolen på sin sida av skrivbordet. Den rätta sidan.

John Bauers Trollsonen som hade solögon

Därpå sökte de sig andra moatjéer i patientfåtöljen och lät sig inför mig efterträdas av en kollega bland förståndsspecialisterna. Som även han – det var nästan alltid en man - tycktes anse att det var ungefär lika fånigt och prövande att handskas med mig som med en salvelsefull gudsbilddyrkare.      

Någon undrade förnumstigt, eller kanske var det arrogant, om jag bara gick in för att förstora upp banala småsaker. Försökte göra vardaglig företeelse märkvärdig. Han menade förstås mig: världens självbespeglerska.      

Fast denne ”någon”, året 1975, var unge Frank Lindblad som verkligen inte kan beskyllas för att vara förmäten eller snorkig. Senare specialiserade han sig på våldförda barnasinnen och blev känd som expert på snedförvuxnas infantila övergrepp.     

Med åren lärde jag att oftast hålla mun och se ut som om det jämt regnat runt mig och min för andra påfrestande öppenhet. Särskilt inför läkare och mediejobbande kamrater – ja, även präster har i stort sett fått vara i fred för de ordsvallande kaskader som ibland ville välla fram. Jag tänkte att Gud nog valt att fostra mig  genom att tidvis inge omgivningens själar rätt oförstående attityder till mig, för att inte säga rent avvisande. Men i sanningens namn ska erkännas att det emellanåt var jag själv som fann medmänniskor  påfrestande och gick in för att slippa vara sällskaplig. Min personkemi har säkert  en och annan svåranpassbar komponent.      

Dess molekyler kanske inte är välartat keralcirkulerande, som blomblad när de ur fröet växer upp mot ljuskällan, utan i mig vrider sig åt fel håll. Böjs till navelskådande, då och då  Därför har jag ganska länge nu hållit mig på min kant i hemmets vrå, fört egna journaler och övat mig i behärskat resonerande.

Det känns som om Gud gett mig allt, för att  dela med andra – efter att ha tagit mina erbjudanden om korsbärande gudstjänst på verkligt allvar. Just nu använder han mig som ritsticka, med tillgång till hjälpmedel långt överlägsna sandens. Men lika utsatta som ökenskrivna ord är, när skingrande vindar sveper fram över dynerna, lika fort suddas  uttryckta textsjok bort genom min dators nyckfullt blankande ordsparbank. Gång på gång.    

 När det första gången hänt att många timmars arbete svalts ner i min eltekniska slavs jättelika magsäck, utan ett slurp eller rap ens, då tänkte jag att en elak demon njöt av att retas med mig. Sedan kom jag på att mitt minne behövde mycket övning och att det vid rekonstruerandet ibland dök upp bättre formuleringar, som från ovan,  än de nyss försvunna.  

     Telefonledes nödanropade jag mina båda barn. Välmenande rådde de mig att flitigt mustrycka på Sparafunktionen, men ändå fungerar  det inte som det ska. Inte alls. Vid det här laget är jag säker på att min goda men krävande andevägledare nyttjar också datorteknik för att ytterligare pröva mitt sinnelag. Finmejslar så min vid det här laget rätt tålmodiga ödmjukhet. 

       Min variant av The Ghost In the Machine verkar på mångehanda sätt, liksom Arthur Koestler - upphovsman till boken och huvudförmedlare av begreppet i modern tid - ur själ och hjärta gjorde genom sin ofantligt rika ordproduktion (ofta ur politiske reporterns vinkel). Vidarespridande sina uppsåt som energiringlande mandalor på stilla yta.

Tillägg 2010: 1980 utförde Arthur Koestler självmord tillsammans med hustrun:  i medierna mycket uppmärksammat. Han hade testamenterat  sin förmögenhet till parapsykologisk forskning – trodde att själsdel i oss  K A N  överleva döden.

  Jag vill påstå att jag länge har fått  invänta både min egen och omgivningens mognad för att på allvar kunna ge uttryck åt lite av det jag själv fått från både ovan och nedan.Det är ju en mening med allt?     

 Nej, det tror jag ändå inte. Men efterhand kan stråk av även slumpens skördar knytas ihop till intressanta mönsternät.      

Ur Srimad Bhagavatam :Den Högste Herren återtog
       dock Veda-böckerna i sin gestalt som  Hayagriva
       och återlämnade dem till Herren Brahma då denne
 bad om dem.

Av dem har vi genom varje dialekt och kultur på denna jord skapat egen tolkning av tillvarons fruktsamma vett och fruktade ovett, vilket framgår på inte minst den kristna bibelns och de hinduiska vedaböckernas fina pappersblad. Där utspelas männis-kans gudskamp med känselspröt in i okänd framtid utifrån förmågan att nyttja skogens ved till mer än hettande bränsle och skylande huskonstruk-tioner vid uppbyggande av klok för-ståelse och inkännande vett.       
     Vetighet, som det i finnvediska Västbo heter på unnars-målet: min barndoms vilda Smålands-tunga i gränsöverskridande sidogren. Tveeggad har den skiftat månget rotskott med halländska och danska språkstammar och har ännu en hel del kunskapande uttryck gemensamma med fornnordiskans ordbildliga före-ställningar.
    Om vi undviker att för hela slanten bli neutraliserade globalbabb-lare på IT-torftig turistengelska och byter erfaren mödas ord med även andra tungomålare, också inhemska, kan vi fortsatt förbättra våra  möjlig-heter. Tror jag. Att känsligt förverkliga dem har ju alltid varit vår uppgift som människor, genom våra inskallade hjärnors dubbelsidigt invecklade ormbon eller risluftiga skatnästen.         

Vårt dynamiskt vågbildande tankeorgan kan elektrografiskt återgivet likna duvslagens ljudmönster. Där det i frimodig närkommunikation kuttras och kacklas runt energiska hönsfarmare som nästgårds skördar guldägg ur fängslande underreden. Offren i dessa yttrar sig alltmer i ömkligt onaturlig entonighet.       

Uti den här fantastiska rymdfarkosten, det skolskepp som vår planet är, på svindlande flykt mot framtida mål i inte bara kakafonisk samhörighet. Förbi tillväxtbenägna vacuumfält och dubbelstjärnigt pulserande tonhav. Med hotande neutronbombs krig vid alltför närliggande realiseringshorisont.                                                    

                                                              *                

Vid utforskandet av bland annat människofoster har visats att man kan urskilja stadier från vår ursprungshistoria i jordens djuriska utvecklingsfaser.

 Det är också möjligt att spåra hur vi reflekterande präglats, direkt själsligt, i förbindelsen med omvärlden eftersom vi alltid tar och ger även psykiska intryck i de kollektiva flockar vi tillhör, och ibland bekämpar..

 Bilden av hur vi står på föregångarnas axlar, balanserande med ryggsäcken vi ärvt av dem, ger lätt yrsel vid tanken på jagets rollomkastningar i skiftande förhållanden under framåtsyftande ansvarsfördelning. Vårt beroende av andras mått och steg genom alla tider, vidgat till att inrymma mer än den fysiskkroppsliga anpasslighet som brukar fokuseras, formulerar sig Carl Gustaf Jung kärnfullt om i Psykologiska typer:

 - Vi bär i gensjäl alltid med oss vår egen och mänsklighetens hela (h)jordehistoria, säger han – ungefär...

  Jag vill redan nu nämna denne för självguderi anklagade psykologiprofessor (1875-1961) eftersom hans godmodiga ande alltsomoftast svävar från schweiziska Bollingen till mitt Hässelbykäll. Därför finns hans jagskärva av det stora Självets hologram mellan raderna i en hel del av det jag nu skriver. Han har varit en vän sedan jag läste  Mitt Liv runt 1970, och utvecklades till min huskaplan och vägledare när en  omfattande serie av hans verk började utges på svenska 1993.

 Inte minst Jungs teorier om treenighetsgudens nödvändiga utveckling, inifrån vårt kollektiva omedvetna genom växande självinsikt i allt kunskapande,  har mött och uppmuntrat mina trevande tankar och erfarenheter runt detta. Särskilt i hans verk Psykologi och religion samt  Aion. Där framhävs vikten av att den balanserande och helhetsskapande fjärde gudomsfaktorn eller gudsprincipen börjar medvetandegöras och reellt kompletteras i vår alltmer sekulariserade tro och världsbild. Genom den ”negativt” kvinnliga, passivt mottagande och/eller onda respektive svaga aspekten.      Så kan den religiösa värdesfären medvetet strömma in i förgrunden av världens vardagliga göranden och låtanden och motverka att vår omedvetna skuggsida alltmer tar överhanden i praktikens respektkrävande jordeliv. Ur individuella impulser såväl  som genom kollektiva massrus och ismer. Typ nazism och kommunism eller storvulen kapitalism och råanarkism.

Vi står inför mänskligt ("guds")förverkligande som i långa loppet, faktiskt, kan betecknas som grundläggande demokratiskt och sekulariserat. Byggt  nerifrån urkällornas konkreta och mörka rike, inte som hittills bara ensidigt uppifrån gudshimlars abstrakta andlighet i hierarkiskt överlägsen topp. Det som Nietzsche en gång hade sköna men ofärdiga aningar om och vars groteske uttrycksgivare han delvis blev som sitt livsödes samtidigt praktfulla själssmycke och ömkligt kroppsbundna praktikfigur.

Ibland har det förefallit mig som om han testamenterat sin både vist slitna och i sinnesstormar sönderrivna gudssökarmantel till mig. Hur dåligt jag än passar i den så vet jag att vi nu har chans att börja mogna in i en helande fyrenighetsgud, som är totalfamnande men ändå ger evigt omfördelande tillväxtmöjlighet. Förutsatt att vi nöjer oss med att på sätt och vis vara småkryp i  klädnadens veck, vid inre ytterkantens - mantelbrämens - hermelinsmjuka genomsläpplighet. I denna kattsmidigt imaginära men ändå dynamiskt verkliga genomgestalt kan vi fullständiggöra oss själva. Och varandra.                      

1100-talets Hildegard av Bingen gjorde av sin nunne-

vision om Gudsskapelsen ett  "självporträtt":av oss:

                      DEN STORA MÄNNISKAN.

Den troende skara som förlitar sig på naturvetenskapens allena saliggörande beviskraft förefaller ibland underligt osammanhängande i  argumenterandet. Som när det hän-visas till vår blygsamma litenhet i uni-versums utkant:

 ”Människan står minsann inte i centrum!”, upprepar man ofta med Jantelagens tillhyggen i högsta beredskap. Det är naturligtvis riktigt, med tanke på vår relativa belägenhet uti denna galax och i detta solsystem. Ur biologiska livets inomjordiska perspektiv kan för övrigt både insekter, bakterier och virus ses som varelser överlägsna oss i ett och annat väsentligt avseende.

Ändå är ovanstående ett alltför kategoriskt påstående, gäller enbart det ytligt betraktade.

I detta sammanhang ska nog hållas i minnet att den konstaterade bakgrundsstrålningen sägs bevisa att universums  centrum inte är en statisk-faktisk punkt. I stället har den befunnits vara utspridd som på, och i, en sfäriskt utvidgad ballong. Men i världsrymden finns inte bara mängder med yta och materia kvantifierad i tyngdpunkter och tomrumsfält, utan även andebemängd pneumakraft eller ki-energi.

Frågan om denna jättesfär vid ett enstaka tillfälle har uppblåsts, avsiktligt av någon eller ej, kan tills vidare lämnas därhän.  Men jag tror att det är ett sig evigt utstrålande grundmedvetande som  kvalitativt sammanfogar alltets element: självkärnkraften. Den är det, som är den överallt utspridda och genomsyrande urkraften inifrån osynlighetstom otidsrymd: ettnavet. Det överallt inflytelserika centrum som verkar även i människan, på jorden. Ur vår synpunkt framför allt just här, naturligtvis, där den är själarnas livskraft i och utanför våra kroppar. Den kan gott kallas Leibnizmonaden.

Stundom har detta genialt påvisats ända in i våra genmanipulerande arvsmekanismers innanmäten. Med våra tillfälliga kroppar utpekade som en genande dawkinguds robotlika överlevnadsredskap. 

Utan att misstänkas för att ha  genomgått en förverkligad upplaga av CS Lewis Helvetets brevskola försöker respekterade vetenskapare så, återigen, reducera oss till att blott vara kommunicerande kärl. Enbart skiftande dött skals materiella gestalt och yta, generation efter generation.

Sådana kan vi bli, som målsatta delmoment i enlighet med dessa forskares viljeyttringar - riktade efter det fortsatt expansiva, och som maskulint igenkännliga, dominerandet över lätthanterliga mottagare och tjänareobjekt.

Att olika grader av undre, inre, och yttre medvetandekvalitet förekommer, över urdjupets klara och allt sammanbindande Gudskontakt,  är den vidsyntaste av alla sanningar.

För den skull behöver man inte nödvändigtvis falla Aldous Huxley i talet, eller omfatta meningar nuddande hans bok The Doors of Perception – Haeven and Hell. Där  för han fram den intressanta teorin att våra kroppars hjärnor och sinnesorgan fungerar som filtrerande skydd i det överallt varande medvetandehavet. I stället för närmast tvärtom, som vi ser det när vi är fångna i den invanda människorollen.

I rymdhavet kan som ur intet våra livsgestalter dyka upp i själslig andedräkt, likt relativt tillfälliga rymdblåsor, för att i själshöljen orientera sig  genom tid och rum. Påminnande om elektronpartiklar i vår atmosfärinsvepta höljekropp. Monadgestalten.

                                                                 *

Det är naturligtvis många av livsresans besjälade  kamrater som påverkat mig, inte minst bokledes. Då och då i form av spännande gensvar. Jag är en i stort sett självlärd allätare som njutit i sökandet efter att begripa vår allt underligare värld, och beklagar djupt att innevarande livstid inte räcker till för att hinna ta  del av mer än en bråkdel av det som bjuds oss i egenskap av läsare och lyssnare. På tur ligger närmast Elias Lönnrots nyöversatta Kalevala. Den har jag hittills inte hunnit vända många blad i men känner mig ändå ha del i dess lönnrötter genom min sons samiska ursprungsmijö och annat som hänt.

Sedan jag lämnade min högt älskade Viktor Rydberg bakom mig i småländska ungdomsskogen har han på avstånd nog skuggat mig lite. Även sedan Friedrich Nietzsche börjat ledsaga mig en bit här och där genom tankelandskapen. Till och med Pär Lagerkvists ande lär dväljas runt hörnen – jag skulle helst rubricerat denna livsbeskrivning Gäst hos verkligheten, men han har ju redan titulerat sin  självbiografi så. I min ganska gröna ungdom som ensam småbarnsmamma blev Arthur Schopenhauer den store favoriten. Bland hans viljeutredande luntor låg en hel del spännande rysare av främst Iris Murdoch. Också Agatha Christies Tio små negerpojkar njöt jag förstås storligen av, dessutom hyperbol låsproblematik manipulerad av John Dickson-Carr, G K Chesterton och andra.

Bland nyutgivna förnöjelseböcker stortrivs jag och känner mig hemma i Philip Pullmans fantasytriologi Den mörka materian; har övertalat mina barn och barnbarn till att ge sig in i den läsvärlden. Liksom till upplevelserymden i Olav Stapletons Stjärnskaparen som redan 1938 blev alla tiders sciencefictionverk. Den har inspirerat Peter Nilson till bland annat Rymdväktaren samt Doris Lessing, mig och nog Ursula K LeGuin samt många andra till en vidare världsbild. Även, tror jag, Harry Martinson när han beredde sig för Aniara-odyssén.

Under åren med småbarn i Vallentuna fördjupades jag med inlevelse genom  grundligt bibelläsande. Då och då har jag tampats ganska mycket med både August Strindbergs och Fjodor Dostojevkijs mer eller mindre onda andar.

I de bokhögar som Björn Rosenqvist en gång staplade upp i mitt bo, och som sedan blev vår gemensamma skapelse för en tid, fanns Lawrence Durrells Alexandriakvartetten, men framför allt Augustinus Bekännelser.  Något annat har jag inte läst av denne nordafrikan. Till att börja med var han manikeiskt inspirerad gnostiker och upplysningsivrare; han kom att utöva starkt inflytande på kristendomens dominerande utformning i en värld  som underställdes gudsstatligt prästerskap.

 Först i dessa sista dagar har jag fått veta att han ägnade mest tid och intresse åt tankar kring fullkomlig treenighet, predestination och arvsynd, inklusive människans krävande identitet som Gudsavbild. Återgivet i Om treenigheten åren 399-419. Det digra verket tänker jag ta itu med, om jag någonsin blir klar med redovisandet av mina egna tankar och hågkomster.

Kanske blev jag en gång mer påverkad än jag insåg av Augustinus inställning: ”Du, O Gud har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner ro hos dig.”.

Ungefär samtidigt med Schopenhauer kom den idealvärldsligt dialogförande Sokrates in i bilden, genom Platons förmedling. Han som ibland blev stående, lystrande efter sin daimonion (av somliga realister tolkad som spöktöcknig andefigur i epileptiska anfall, typ petit mal...). En hel del annat fann väg till min läslampas sökarljus, däribland några av Sören Kierkegaards skrifter. Senare lockade mig Jung till intressanta fynd runt I Ging och Den gyllene blommans hemlighet, i hans och Richard Wilhelms regi. Sådana fann jag även i James G Frazers The Golden Bough. Danske mejeristen Martinus verk, Livets bok, kom under mina ögon rätt nyligen.

 Den senare fick genom en inledande inre ljusuppenbarelse kontakt med kanske samma ”överalltskummande” kosmiska medvetande som jag indrogs i 1975, men i mitt fall främst genom vår yttre sol. Det blev en stor lättnad för mig att ta del av några av hans tredjetestamenterade utläggningar och målade Gudsföreställningar. Fast han tänker sig kanske en ren andevärld medan jag ser gudsmedvetandet som energisk interaktion genom evigskiftande ”dödlig” kraftkropp. Vars kategorier för oss gärna ter sig påtagligt reella, och som både singularis och pluralis. Alltid både försvinnande smått och ofattbart stort ur vissa aspekter, förbi vår osynlighetsgräns. 

---  Kanske ut- och invecklas vi ur enskilt dödligas livsäventyrliga öden i evolutionärt alltmer samvävd andefysisk dimension som här och nu knappt låter ana sig. Katolske munken Pierre Teilhard de Chardins vid sin död 1955 efterlämnade livsverk, Fenomenet Människan, vill jag snarast tränga in i.  Fått för mig att hans forskning inspirerade James Redfield till Den nionde insikten, som snabbt fick spridning på 25 språk. Fföljd av mer lättläst spännande Den tioende insikten -  inför fantastiska 2000-talets globala  upplevelsrike med nya fenomen, som vi i hisnande samförstånd ska försöka fatta och begripa.  (I början av denna memoardel-C) Försvar berättade jag om Frank Lindblad, som vid slutet av min KS-psykvård i augusti 1975 blev uppföljande samtalsläkaren. Vid sista träffen sa han, ungefär: "Kan vi ses nästa gång på tisdag - passar dig klockan 9?".  Föreföll förvirrat förvånat och störd över att jag då  tvärt bröt mot mitt annars måttliga uppförande - plötsligt storskrattande slog jag igen almanckan, reste mig sägande: "Fullträff: du vill bestämma klockan 9 den nionde i nionde med mig - fint svar för mig som försökt tala begripligt om hur jag alltmer förföljts av 9-siffran: för mig så viktig som övergångssiffra in i farliga men fullkomliggörande 10-skedet...".  Senare tänkt:   "Kanske låg doktor Frank bakom att vi rätt snabbt fick James Redfields insiktsböcker på svenska...".

På senare år har skaran av bokskrivande gudstroforskare vuxit i spåren efterinte minst Simone Weil, med Karen Armstrong och Stefan Einhorn för at bara nämna ett par av dem. I väntan på tid att läsa de båda senares böcker har jag tillförts en hel del genom recensioner av dem. I direktmöte - i Sigtunastiftelsens nyordning under astronomen Bengt Gustafsson - har jag upplevt okonventionellt stöttande gensvar och funnit väsentliga meningar uttalade, eller kompletterade, av religionsvetenskapare som Antoon Geels och Owe Wikström. Tills den tunga komplexbörda som tidigare pressat mig började lätta.

Det där komplexet bestod mest av att jag var lat när jag kanske borde försöka bli en övermänniska som skulle mäkta omfatta och sprida nyförklaring till Gudsskapelsen. För jag var den som möjligen kunde, om jag bara ville. Hade därför mycket att hålla reda på, och försöka sortera, i mina hjärnkamrar.

Det är skönt att det är över. Att få vara en bland andra. Så att jag nu till och med orkar, och kan ge mig tid till, att skriva detta. 

                                            *

Människor som bor i de jättelika stadsanhopningar som idag växer fram, inte minst vid Medelhavets gamla kulturstränder, stressar sig själva och orsakar därvid stort lidande för andra varelser. De borde nog tänka på att omplanera och på diverse nya sätt begränsa boende och livsstil. Man kan inte hur länge som helst fortsätta med kosthåll som nomadiserande jägare eller djurhållande bönder sedan man kultiverande innestängt sig i förvuxna stadsfort. Slakterierna runtom dem sprider en våldspräglat sjuk mentalitet.

Det är verkligen dags att vi slutar bete oss som omänskliga odjur, (odjuriska omänniskor finns väl inte?), barbariskt frossande på allt som råkar dyka upp i vår intressesfär. Eller på det som sägs ha rekommenderats av en kohandlande stamgud via ett hungrigt teckentolkande och maktsuget prästerskap för tusentals år sedan. Om det än var gudomlig lösning i den tidens nödsituationer finns nu ingen anledning till att traditionens patriarker fortsatt rekommenderar bestialiskt beteende. De slentriantolkar sin egen lust som gudsvilja, en oskälig grund för säkrande av deras egna kortsiktiga respektpositioner.

Jesus liknelse om sökandet efter det dyrt värderade lammet, för att visa hur rädda vi bör vara om varandra, utgår som en självklarhet från att människan noga skyddar även djuren från svåra upplevelser och vilsegång.  

Liksom sparvarna behöver vi kanske, för egen del, inte oroa oss för morgondagens klädsel och matbehov. Men för den skull finns ingen anledning att tryggt sitta med händerna i kors och inta medicin mot långsiktig överkonsumtion, medan vi på bekvämlighetsavstånd underhåller oss med nyhetsshowers katastroffakta kring brist och behov hos andra.

Måste den aggressivt egoistiska manliga halvan av jordens befolkning genmanipulera sig eller medicineras broderligt i feminin rikting för att acceptablare livsförhållanden ska få chans att växa fram?

Den relativt nya kunskapen om vår genkodning kan i mina ögon komplettera Bibelns gudsord i Andra Moseboken 20:5-6 gällande den  arvssynd vi bär med oss:

    ”…är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje eller fjärde led, när man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud.”

Då vi som jordens förvaltare syndar, alltså siktar fel, går det uppenbarligen illa för oss, och för andra här i världen. Utifrån den utvaldhetens position vi som art faktiskt besitter, genom mjukt kännande kötthjärtats pulsslag i varje cell utmed blodomloppet och med vår minneskapacitets dominerande förnuftsstyrka.

Möjliga konsekvenser av detta har jag tyckt mig  märka även under det här redovisandet av mitt och några  anhörigas liv samt vår släktberoende förhistoria. Efterverkningar eller spår vilka enligt vår nuvarande kunskap kan tolkas som fysisk och psykisk plåga - alternativt välmående - efter utslagsgivande genprägling. Men de kan, av dem som så vill, lika gärna ses i arvssyndens huvudskepnad med miljögiven gudstuktan av kropp och själ.

Naturligtvis kan medvetandets svårbemästrade livsvillkor också betraktas som den så kallade Slumpens verk, så ödesdigert mäktigt och myllrande svårstyrt. För dem som uteslutande vill klamra sig kvar i invant trygga vet/en/skapens (eller religionens) godtyckliga inramning. Med kaosmarans nattflyn kisande ur ständigt nya och vidgade hörnsprickor.

                                               *

När jag antydde en del av ovanstående tankegods för ateistiska psykläkare, med den vetenskapliga kemins FASS-bibel som praxisstödjande orakel vid sin sida, fnissade de och menade att ”min” gud allt är en skälm. Även om Högst Densamme till både kropp och själ skulle behaga bevisa sin existens (vem annars skulle klara det?) medan Han svävar omkring inne i det både sakliga och magiska töcken som utgör Den Allra Heligaste Boningen. Längst in i det storskaliga universums mikrokosmiska utmarker och kvantladdande centrumhålpunkter. Där det vi ser som nattsvartaste mörker och tomhet kan lysa på överjordisk blandfrekvens, långt under eller över våra beräkningsgrunder, i mörkt tidsvalgs starkaste ljussvall.

Den som sanningssökande lever och tror får kanske med eller utan ingentingvinge se älvelandskapta elftedimensionens slöjdansö.

Somliga menar att bara vi själva i berättelseform, efteråt eller baklänges enligt filosofen Kierkegaard och psykologen Jung, kan både se och ge vårt livs enskilda mening inom gemensamma omvärldens kontext. Meningen kan aktivt friläggas ur minnet med bidrag från det undermedvetnas laddade skuggvärld, som vilar i oöverskådliga kaosrymder av allts omedvetenhet.

 Här framhäver jag mig nu som en ambivalent korsning av kierkegaardsk och jungiansk urtyp. En som frestande pejlat och ännu prövar min kantska kategorivärld, genom erinrande utkast och bekräftande utsvävningar på inte tiotusentals men kanske bortåt 70 famnars djup. I detta nuflöde där inte endast dårens dåtid och tillkomstdagar balanseras av i viss bemärkelse evig upprepning: in eternity…

”Upprymda” och spontant modiga kan vi, möjligen, dra med oss vår omgivning i nostalgisk och bitvis ångestladdad utblick över omvärlden och vår egen historia. Den enda vi som individer har, till att börja med – snart nog alltmer omfattande och grupporienterad...

Mycket beror på vår egen förmåga att påverka de fortsatta livförhållandena. Men jag tror att Meningen under alla förhållanden redan finns och står under viss kritisk och förnuftig tillväxt, i kanten av den stora kaosrymd som delvis utgör kontrastrik motpol till vårt ordnade kosmos. Den är allts förutsättning och innersta hållpunkt, även vid hemtrygg sjöstrands djupkänning. Den är i vårt överordnande Öga, vars långt vidare djupsyn inbegriper de tidrumsfält där vi rör oss. Utifrån urskapelsens blint omätta utvidgning som nu från oändlighet söker realkunskap genom vårt medvetande. Det liknar utforskbara stjärnöars okända moderland i den gränslösa omedvetenhetens himlaocean: fylls från källflöden av blodfulla kontraststim som omsköljer mångskapade vitkroppens sorgsvarta hål och alltslukande Gudspupill.

Inte skulle det förvåna mig om Gud själv givit oss idérik inspiration till nya vetenskapliga landvinningar genom tiderna. Direkt, uppträdande som vår innersta drivkraft och formuleringsmästare, för att utmana vår ständigt för trånga eller överlägsna bild av honom och världen. Därmed ges vi chansen att bli vidsyntare på både yt- och djupnivå. Liksom Vishnu, enligt Vedauttolkare, sägs ha sänt den ateistiske Buddha för att rena världens sinnen och fördjupa människornas eget ansvar vid val och handling.  Det var när Kalis tidsepok av ha-materialistiskt kaos hade invaderat både guds- och människovärld med ägandets demoniska maktlust för tvåtusenfemhundra år sedan.

Vi i den ledande västvärlden, under den judiska och kristna etikbastards ledstjärna som uppmuntrat hydrors huvuden att växa samman medan svansarna ynglat av sig, ska nog sluta förhäva oss under påståendet att en allsmäktig gudoms begreppspåverkan är överlägsen andras månggudareligioner. Det gäller självklart också utövandet runt muslimernas Allah. Dessa tre syskonreligioners högmodiga maktlusta och aggressivitet, krigsbenägenhet och omedvetna slagskuggsondska, börjar få alltför tydliga följder på överbefolkade konglomerats avskrädesberg. 

Det finns livslustigare landskap att upptäcka, kanske särskilt när vi skaffar vis ledning från gammal taoerfarenhet. Om vi bara kan låta bli att slå ut vårt Kristusbarn med badvattnet.

Bahaireligionens utövare förefaller mig ha slagit in på en ganska vettig väg.

Annars är det ibland tydligt att det inte varit sann Gud utan trosutövarnas omedvetna egoprojicering som dominerat i det tolkande och grymhetsutövande som påståtts ske i gemensamme gudens namn. Han med de många tungomålsmunnarna

Vid närmare granskning av flera religionssystem visar det sig vara enbart ytliga benämningar som skiljer halvgudar, demoner, heliga män och kungar - i det ena lägret - från änglar/makter, djävul(-ar), helgon och kejsare i det andra. Under överguden eller övergudaparet.

  I min begreppsvärld är Gud både en och Ett och många – ja, till och med ”ingen”. Han dväljs i och runt vår totalsfär. Det gör honom, och/eller den enhetliga godhetsallmakt som han med tiden gått in för att utveckla, ojämförbar och obegriplig för våra enkelt funtade men ändå splittrade sinnen.

För mig framträder guden som en av jordens varelser när han så vill, naturligtvis. Född eller ofödd, tillfälligt eller livslångt. Gärna i allt annat än imponerande och fullkomlig gestalt som en av dessa våra minsta. Ofta stödjande men även prövande sig fram.

Nu vet vi sedan länge att jorden och vårt vintergatssystem inte är universums enda eller överordnade centrum. Inte platt som en pannkaka, ej heller perfekt runt. Det är kanske med hela alltet som med galaxernas pajform. För enligt nyhetsvetenskapliga rapporter på sistone, från astronomiska högborgarnas USA, ska bevis ha börjat strömma in på att hela vårt fortfarande universum är en såpass uttänjd ellips att den något deformerade pannkakeliknelsen lurar runt hörnet.

Rund men ändå något platt, tja... Den snabblagade och lättserverade urbilden för vår konkreta befintlighets grund, länge föraktad och nästan förgäten bak vår panna, tycks alltså befinna sig  på förmäten returfärd till oss. I böjda ljussvep genom rymdsatelliternas kameralinser.

Det är därför att vi är ganska lättviktiga som vi människor inte är rundformade likt stora himlakroppar, har jag också lärt. Men sökljuset finner väg genom välvda skallars runda ögonglober, lär att även celler och pyttesmå miniformer inombords är tämligen sfäriska.

Vi, skapelsens självutnämnda kronbärare, kunde ha tillgodogjort oss mer av lärdomen hos Kopernikus och hans medelpunktskämpande efterföljare. Med den för ögonen är det lättare att inse hur erövringen av högre kunskap om Guds/alltets existensgrunder är sammanvuxen med egen mognande djupförmåga att distanserat urskilja det övergripande och gigantiska i åtminstone någon av dess aspekter. 

Omedvetna om vår aktuella begränsnings problemkomplex ter vi oss mer enfaldiga än en instängd cirkusloppa på epicyklande utflykt i ett elefantöra. Om den tror sig höra, se och förstå sin belägenhet, inklusive värddjurshjordens och  hela jordens samlade egenskaper, utifrån läget i örontrumpetens begränsande utrymme. 

Man kan till och med påstå, högst förnuftigt i visa mäns efterföljd, att universums periferi eller yttersta gräns ligger i Kristuskorsets skärande mitt. I den subjektiva trons och medvetandets innersta objekt. För endast i en sådan ytterligt enastående mittpunkt finns den särskiljande oändlighet som både rymmer och kan känna gräns till ett andra sidans verkliga bortanför. Genom de andra, och vidare till allt annat. Rentav till enande hel/ig/hets Gudsnivåer.  

Under alla förhållanden är meningsfullhet dubbelt perspektivberoende. Minst. Ovedersägligen är det så. Det är inte en relativ sanning. Vi är gränsvarelser i skapelsekroppens utkärnade stjärnkant – liksom befunne vi oss i galaxens energifrans; på yttersta hårspetsen av himmelshunden Sirius ragg, sprungen på vild jakt med sin Herre. Efter första bettet i livskunskapens kraftgivande frukt måste vi alltid balansera mellan rätt och fel för att inte falla ner, medan vi intar en både ut- och inblickande mellanställning. Hur utströdd den positionen än må vara, i och för sig… 

Även om somliga av oss övat upp och vidgat sina helhetssynvinklar eller specialkikare mer än andra och därför kan skifta mellan orsak och verkan i olika kedjehamnars försök till lagbundet fastnitande. Likt utbrytarkungar insnärjda i hålrum under ett nytt och växande paradigmparaply.

Ständigt går vi runt, runt på och med vår glob. Men försöker ändå fara och flyga, och mäta, rakt framåt - både hit och dit.

 Detta vårt intrikata vinklingsproblem gör inte saklighetsletarnas forskning efter viss objektivitet, eller amatörers utredande av enskilda ödestrådar, till mindre spännande äventyr.

  Illustrativ gubbe tillplattad av kompassmössa  i  DN-krönikan
  Den mänskliga dubbelnaturen av David Brooks  24/10 2011.

Vår nuvarande situation i tillvaron, i skepnad av detta delvis avskilda och unika jag, tror jag att vi måste förklara utifrån mer än ett liv. Med det avser jag inte, ordvitsigt eller teoretiskt enkelspårigt, den direkta verkan vi som medvarelser utövar på varandra i samtiden. Utan främst den egna utvecklingen genom alla tider, praktiskt tagen (med särskiljande minnesluckor mellan de enskilda liven, förstås). Ur många aspekter, alltså inte enbart gentekniskt, ända från första begynnelsens källa. Eller källor.

 I detta finns min insikt att Gud och vi allttillsammans inte bara är Kärlek utan även rymmer det njutningsfulla och sköna skapelse-
dramats intensivaste verkan: den ångestfyllt urverkande smärtpunkten inom universums svarta centrifugalpupill, som också utgör det kontrasterande himlavalvets bakgrund.  Mot vilken vi, levande som varelser, kan framträda och urskiljas både psykiskt och fysiskt i samvävd livskropp, som individ, släkt eller art.

Den koncentriskt värkande hjärtpunkten väller fram och utverkar Allts repellerande kraft och riktande förmåga i sökandet efter att begripa och finna förmåga att lindra sin outsägligt jordiska Gudssmärta. Ibland genom nattskuggade drömlandskap. I vårt inre känner vi dess tyngd och söker halvt omedvetet nå det nödvändiga behärskandet av den, över odödlighetens alla dödliga tomrymdsgränser. 

Vi som följsamt försökt hörsamma maningen att kristligt ta våra Jesuskors, i medkännande försök att bistå både våra minsta bröder och oss själva, fann snart märkbara spår runt ingångarna till den svåraste av alla sanningar om Guds allsmäktighet. I den spädbarnssvaga livskraftens villkor, som har vuxit ur yttersta vanmakts skärpta medvetenhet. Den har tecknat sig och inristats i oss människor och våra medvarelser med Livets dubbeltydiga och stundom obarmhärtiga maktspråk.

När vi i rationellt förenklande och legaliserad anda dödar våra barn, i form av foster i livmodern - eller som Goethes Gretchen - gör vi faktiskt våld på själva livsmaktens spröda förutsättning och gudsavbild (liksom de som likgiltigt eller maktlystet plågar jordens  djur). Därmed har vi gjort oss omänskliga och samhället i grunden inhumant medan vi i de bästa avsikter försökt göra vardagen uthärdligare för utsatta mödrar och redan födda barn. Faderskapets börda och makt ser ut att ha lättat på sina håll, men samtidigt har cynisk ansvarslöshet och egocentrisk njutningslystnad frodats.

Ett svårt dilemma.

Något måste ha gått fel, påstås det inte sällan.

Möjligen har vi själva, som kollektiva delsjälar i dimhöljd urtid, frivilligt åtagit oss att bära en väl tung ryggsäck på livsvandringen. Gravt självöverskattande som vi har en benägenhet att vara - liksom gudalika!  Sedan råkade vi kanske ta kotförskjutande snedsteg och linkar nu vilset på, som blindbockar i cirkel runt mammon och oss själva, på förströdd jakt efter möjliga syndabockar.

Och alltmer stressade. I en svår brytningstid som kanske är den vilken enligt Matteusevangeliet skulle vara outhärdlig för oss alla, om den inte förkortats. Intensivt koncentrerats.

 I de blodigt parallella virusspåren till begränsade utbrott av ebolafeber och eskalerande AIDS-epidemi finner vi kanske förmåga att övervinna oss själva i medvetet samlöp för helandets globala evolution. Om vi går in för att söka en mening också i smärtans erfarenhet, även i fasansfulla farsoter och katastrofers möjliga konsekvenser. Genom att vi slutar blunda, tillsammans även med ”övermänniskor” som gravt maktberusats: vi måste försöka behärska eller övervinna lidandets ondska, både av egen kraft och med Guds eller varandras hjälp.