FREDAG 30 MARS 2012
Så fick jag veta att den blinde man som jag efterträtt, i bilolyckor dessutom ytterligare invalidiserad, hade tvingats gå i obönhörlig sjukpension därför att jag otåligt krävt hans tjänst. Jag visste att denne några år tidigare funnits på avdelningen men hade missat att ta reda på att jag inte bara formellt utan också med rent praktiska konsekvenser var hans ersättare. Olika namn passerade revy kring våra vikariatskontrakt och han var visst ankrande navet som dessa cirkulerat runt.. (För att undvika nya fastanställda hade journalistfacket och tidningsledningen länge samarbetat genom smidigt stoppande avtalsreglering för extratiminhoppare och vikarier, begrep jag med tiden) Tidigare långtidssjuk-skriven hade han nu definitivt avskurits från hopp om arbetslivets kamratge-menskap.
I Faust beskriver Goethe förnuftskarriäristens och ungdomliga kärleksnjutandets lede vägvisare, Mefistofeles, som den kraft vars öde det är att vilja åstadkomma ont men verka gott. I långa loppet. Eftersom han till slut måste komma till korta mot, och inom, Guds mångfasetterade godhet. Detta är just den ursprungsmakt som denne motvallsgubbe hatar och bekämpar sedan skapelsens gryning, inte minst inom sig själv. För där kan han vara delaktig i gudens undermedvetna jagautonomi.
Jag tycker att de som fruktar Gud i ängslig begränsning ska börja erkänna skapelsens inbyggda dubbelhet även inom sig själva. Det behövs om vi på allvar vill börja närma oss väsentligheter och slippa dessa fasansfulla religionsstrider mellan egenrättfärdiga.
Självförsvar
I och med att jag som en försvinnande liten cell i den universella gudskroppens helhet armbågade mig upp i ögonhöjd samt där tog avancerat livtag på hela heligheten, medan jag symbolbrottades med Gud om räfst och rättating, överskred jag en gräns som inte kan passeras ostraffat. För gör man det har man gjort uppror mot de högsta förnuftslagarna, vilket i alla kulturer och religioner har betraktats som det värsta utslaget av mänsklig hybris. Ett flagrant kränkande av respekten för Gudsmakten - den yttersta Överheten.
Därför var jag beredd att för eviga tider bli blind. Instängd i trångt mörker, i en pandorasask. Långt mindre och intensivare än den som vår myrstack jorden ibland påminner om, på håll.
Dylika straff slapp jag. Men det är heller inte enkelt att vara skarpt genomskådande - man uppfattas lätt som antingen obegripligt mjuk och passiv eller som hård och krävande. Så även jag, fastän jag blivit både känsligare och mer bestämd än förut och tvingats till större spontanitet, äkta och oförställd.
Det beror på att mitt perspektiv, min ”jagkärna”, har förskjutits och vidgats. Detta skulle ha varit omöjligt att stå ut med om jag inte rustats med en blind punkt, så att jag slipper se och veta allt. Jämt. Samtidigt. Denna är inte bara mental och andlig utan även högst fysiskt påtaglig. För den blindfläcken har jag efteråt verkligen tackat Gud: inte ens rätt korta stunder av totalvetande känns uthärdligt. Att på förhand veta vad som ska ske är outsägligt trist. Gör allt spänningsfritt, dödstråkigt.
Man är ju bara människa.
Men jag har minnesfasetter kvar av även sådana erfarenheter. Helhetsbakgrunden som de i växelverkan vilar mot är högst betryggande.
Självtillräcklighet och obändiga impulser är svåra defekter som jag försökt bota mig från. Men jag måste erkänna att jag med åren har blivit alltmer känslig, alltså är jag emellanåt lättirriterad. Jag har då tvingats behärska mig för att inte verka sur och tvär och har därför i många sammanhang undvikit att röra mig bland folk. Det beror på att förstockelse eller självgodhet runt om ibland har varit påfrestande, verkat svårt stressande, då och då deprimerande.
Ibland behöver jag mycket av tom tystnad. Njuter ensamhets ro.
Därför har jag ofta gått in i min kammare. Fegt och bekvämt kan man tycka men nog nödvändigt, tidvis (tills samvetet väckt omvärldsintresse), eftersom jag är en sådan halvdan typ. Ofärdig är jag, vad än min uppgift till slut blir. Antagligen slutförs den i och med detta skrivande.
Jag har rätt länge nu känt mig inkallad till huvudplacering här hemma som någon sorts specialinsatt sambandsofficer i ständig stridsberedskap. Har härifrån lyssnat till omvärlden och blivit lycklig över företeelser som ibland bekräftat att vi ändå, trots allt, rör oss åt rätt håll.
Emellanåt har jag försökt bidra med vad jag kunnat till de förändringar som verkar nödvändiga. Särskilt för de gudsvarelser, vilket vi alla är, som mest lider i denna värld. De som nu befinner sig i svåra situationer där vi - ”jag” och min grupp - kan befinna oss i nästa liv. Vi är alla samma – innerst är vi ett. Så det finns även rationellt egenintresse av att försöka åtgärda skeva förhållanden i denna värld.
Den vid- och långsyntaste altruist kan till sist möta sitt själv och tillfredsställa även relativt närsynta och trygghetskrävande egobehov.
Det har känts svårt att förändringarna ofta går så olidligt långsamt. Som individer är vi ju, fram till en viss punkt, långt snabbare i vändningarna än de trögrörliga massor vi ingår i.
Kanske läkarna såg mig som ett spökande rötmånadsskämt när jag för första gången sökte mig till en psykakutmottagning, just i månadsskiftet juli-augusti i svettigaste värmebölja. Med identitetskort från både FASS- och DN-redaktionen, vilket naturligtvis fick vårdpersonalen att haja till efter de återkommande skriverier som förekommit om journalister vilka avslöjats då de försökt ta sig in på psykavdelningar för att walraffa och avslöjande skandalisera förhållanden där.
Antagligen var jag för de flesta av dem jämförelsevis onormal även i förhållande till andra onormala patienter. Alltså var jag mycket sjuk, passade ju inte in i dessa läkares typinriktade föreställningsförmåga. Min ensammammiga världsbild var väl alltför annorlunda i förhållande till deras egna bortskämda och borgerligt anpassade livsuppläggningar. De var så prydliga. Ytan säger allt, hade de väl omedvetet lärt. Bekvämt nog.
Om mig skrev de i journalen, bland annat, att min klädsel gjorde ett något slarvigt intryck, som om detta var högst viktigt och graverande - slutgiltigt bekräftande mitt sjuka själstillstånd. Nej, personalen och jag rörde oss inte i samma värld med likartad klädstil och övrig preferensram. För min del gällde jeans och blus mest jämt – kläder har jag sällan haft tid, råd eller lust att uppamma intresse för. Var persedlarna bara lagom samt hela och rena dög de åt mig.
Som tonårig ensam familjeförsörjare vande jag mig vid att aldrig snegla åt skyltfönster eller annonser med lockande erbjudanden. Det mesta i min garderob fick jag mig i många år tillsänt av min mor, som liksom läkarna tyckte att jag borde vara bättre klädd och något rundare. Så plaggen var ofta lite för stora för mig.
Först kunde jag inte ta sådana anmärkningar om min person på riktigt allvar, trodde att de kanske var ute efter att provocera mig med dylika kommentarer i journalen. Det finns inga normala människor att tids- och gränslöst utropa som helt friska för att sedan mäta och rätta andra därefter. Ändå utgick den svenska psykvårdspraxisen, dess anspråksfulla ”vetenskap och beprövade erfarenhet”, stelbent från att så var fallet. Den verkställande diagnostiken måttbeställdes delvis efter passande uniform och utanverkets stilmönster, kan man säga. I de svåra prövningar som en och annan av oss genomgått, och sökt utlovad vård för, kvästes ofta vårt hoppfulla behov att få matchas med mänsklig själsstyrkas mogna motmått.
Jag var helt utmattad när jag kom till KS efter himlauppenbarelserna. En doktor Göran Struwe skrev någon av de första dagarna i min journal att ”hon är så mjuk, alldeles för mjuk…”. I rutinmässigt menande attitydyttringar vilka jag uppfattade som föraktfulla. Något år senare bad mig en kvinnlig läkare, som jag för litiumnivåkontroll gick i öppenvårdssamtal hos ett par gånger i kvarteret, att jag skulle skriva en motjournal. Det hade jag då redan gjort, bara någon dag tidigare. Föranlett av att doktor Struwe uttalat sig storstilat i tidningarna om vilka svåra hot han känt sig utsatt för som behandlare av psyksjuka.
I den motjournalen rådde jag honom att bli polis så att han fick mer jämförelsematerial och chans att handskas med verkligt hårt klientel. Hur skulle man vara för att bedömas som lagom? Jag frågade också, angående hans journalföring av mig (fullproppad som jag var med deras ”nedåttjack”), i förhållande till vad jag ansågs så amöbaktigt eller gelédallrigt mjuk. Omgivningens beskaffenhet och jämförelseskala har ju sin stora betydelse. Kanske i min behärskade och väl tålmodiga hållning till de ständigt nya läkare som passerat revy framför mig? Dessa som bad mig upprepa, åter och ständigt på nytt upprepa.
Men det enda de fann riktigt väsentligt var visst att jag de där sommarmånaderna hade två anställningar. Att jag för att nå bättre förhållanden för min familj och mig måste gå igenom denna eklut med provjobbande på nya arbetsplatsen ville visst ingen av dem tro på.
Fastän jag var trött och tagen av biverkningar efter alla medicinblandingar jag preparerats med upprepade jag sorgfälligt och så uppriktigt jag kunde svaren på de ensidiga och ofta insinuanta frågorna. Hjärntvättsmetodiska, tyckte jag emellanåt. Men somliga av dessa skälsökande proffs kände visst för att måla fan på väggen och fortsatte tydligt att tro på att jag gett mig in i detta av antingen maniskt överambitiös karriärlusta eller av allmänslö manisk idiotdumhet. Vilket kanske en och annan av mina före detta chefer eller arbetskamrater skulle instämt i – de begrep nog inte mina bevekelsegrunder de heller, eftersom de bedömde mig efter sina egna värderingar av hur en karriär slipat ska finplanas i och för ett behagligt liv. Personalen runt mig tävlade, tycktes det mig ibland, om att försöka sortera in mig under mer eller mindre passande sjukdomsetikett.
Då fanns det inom svensk psykvård mest bara två alternativ som användes till huvuddiagnos: schizofreni eller manodepressivitet. Det föreföll som om man utgick från att hela mänskligheten befann sig i antingen det ena eller andra av dessa båda sjukdomstillstånd. Kanske förhåller det sig också så.
Sedan 90-talet används på svenska psykkliniker i stället en lång amerikansk diagnoslista. Varifrån särskilt begreppet utbrändhet eller stressbetingad utmattning stammar och flitigt används. Har jag tyckt mig förstå.
Men på ”min tid” placerades man vid uppdykande behandlingstillfällen i någon av de två aktuella sorteringsfållorna. Där jag alltså med tiden kände mig som ett hjärntvättningsobjekt, eller en laboratorieråtta. På sätt och vis var jag väl bådadera även om jag tidvis med småländsk envetenhet lyckades undvika somliga giftblandningar. Till det hade jag styrkts av farmacevtiskt skickade bland arbetskamraterna på FASS-redaktionen som lärde mig att man inte utan eftertanke ska använda ens milda huvudvärkstabletter. Menade att naturläkemedel ofta är att föredra, hemmavid…
I min från början rätt högstämda eufori fanns naturligtvis undertoner av dova sorgetoner eftersom jag snart skulle mista en ny och underbar väns direkta jordiska närvaro. Därför led jag av annalkande kärlekssorgs yttersta smärtvågor, utebbande mot ensamstrandens lågvattenlinje. Vi passade på att förlägga vårt avsked till KS-psykkliniken under min månad där, med personal som kunde bistå oss.
"Jag kommer alltid att hålla reda på hur du har det”, var hans sista ord till mig.
Ett oerhört löfte... Stödjande följer han mig så livet ut. Kanske längre än så.
Tillägg 2010: Visst hände det att jag provocerades. Eller var det i en dröm, en mardröm, som en tillfälligt tjänstgörande (mycket vänligt leende) nattdoktor sade att jag måste ner på jorden igen? Påstod därpå, med ännu bredare leende, att min målande BRO-vän hade köpt CIA-uppdrag av förut utsedd agentkollega från Östttyskland. Handlade om övertagande av ganska känslig affär - för att sommaruppvakta mig. Som var på glid från FASS-jobbets tjusiga vindsetagenivå innanför Kungsgatetrappans krönport vidl Malmskillnadsgatan 39. Köpt..? Aldrig mer dök den natthemligt hemskt mysterieviskande doktorn (eller extraord-biträdet) upp. Köpt...?!
***
***
Som käck och duktig flicka, kommen ur rustik grodd, har jag alltid varit van att behärska mig för att överleva. Ibland har jag nog gått på, eller suttit mycket stilla, som om jag vegetativt avskärmad var nästintill somnambul. Så när jag skrevs ut i början av september började jag omedelbart jobba igen och försökte för att bli accepterad som före detta psykvårdspatient fungera och anpassa mig som om nästan ingenting hänt. Måste vara normaltrevlig. Tror nog att jag ändå verkade något exalterad och påfrestande för omgivningen, emellanåt, i försöken att dölja upplevelsestormen med stor smärtkärna inuti. En hel del i min världsbild var naturligtvis omvandlat efter denna sommars upplevelser, resten av livet behövs för att smälta och införliva dem.
Uppsägningsmånaderna i läkemedelsbranschen var ändå avklarade och jag fick ett betyg med de avslutande vitsorden: ”har varit mycket lojal mot företaget och ges de allra bästa rekommendationer”. Min FASS-chef sade mig från början att han begrep att jag inte tänkte stanna hos dem särskilt länge och vi kom överens om att jag skulle arbeta där i minst två år, vilket jag klarade med några månaders råge. Senare den hösten gavs klartecken och jag blev fast anställd DN-medarbetare. Då kändes det som om jag klarat mig och barnen med blotta förskräckelsen undan framtida hoppjerkeri i halvmisär, tristess och fattigslit - lallande om underbara syner.
Men just då jag nått den trygga hamnens DN-kontrakt med tillsvidarestatus blev jag uppläxad av journalistklubbens ordförande, Staffan Teste. För att jag så oförskämt pressat på för att få vikariatet omvandlat till fast anställning. Ingen annan hade visst trampat på så hänsynslöst i ullstrumporna för att nästla sig in i hans dyra gäng. Över en nästan död man hade jag gått.
 |
| NE/William Blake, kopparstick 1821: "Herren prisar sin skapelse för Job, hans hustru och vänner. |
Jag trodde knappt mina öron men undrade inom mig varför Staffan, eller någon annan, inte upplyst mig om att mitt anställande knutits till så ödesdigra villkor - innan det så att säga var för sent.
Då hade jag nog inte återkommit efter KS-veckorna, för jag är normalt ganska ömhudad och lite lättstött. I stället gjorde jag det och hänvisade till löften jag fått i midsommartid, innan jag tackade nej till ett stiligt anställningserbjudande där statliga läkedelsbolaget ACO skulle göra mig till sin så kallade informationsproducent. (När jag avböjde sa man sig för min skull ha förbigått över hundratalet kvalificerade farmacevter och uttryckte sig obehagligt menande, om inte direkt hotande så åtminstone hånfullt, om vilken fantastisk framtid DN måste ha erbjudt mig... ).
I det sammanhanget försäkrades att jag kunde räkna med att min fasta DN-anställning i praktiken var klar, resten var bara en formalitet. Men när mitt vikariekontrakt snart efter återkomsten från sjukhusvistelsen skulle gå ut undrade jag förstås om förutsättningarna ändrats av det faktum att jag under provperioden blivit ett psykfall i behov av vård. Därför hade jag oroligt frågat både min nye chef och avdelningens representant i klubbstyrelsen om det där junilöftet verkligen skulle infrias eller om jag borde se mig om efter ett annat jobb.
En stackars blind man, som jag skuffat undan för egen snöd vinnings skull...
Förstummad svarade jag inte på Staffans anklagelser, bara nickade och såg antagligen skyldig ut. Det var tydligt att denne rationelle karriärist och jag inte levde i samma värld Detta var första gången han bevärdigades byta ord med mig.
- Du din stora idiot borde ha begripit att det var något skumt med ett jobb som var så välbetalt, dessutom både lätt och roligt, tänkte jag självanklagande och kände mig köpt. Och anklagad för listigt beteendet – det som jag alltid sökt undvika...
Nej, Staffan Teste och jag hade nog aldrig levt i samma värld. Jag erfor det ju som ett under att jag inte själv blivit blind denna sommar, inuti en Pandorasask. Mitt hjärta ödesbultade tungt över dessa inskolningsord från klubbordföranden, vilka jag översatt tydde till att det fanns förväntningar på mig som tuff och hårdkokt. Det var något som jag i mitt mycket sköra inre upplevde mig minst sagt dåligt skickad att motsvara.
Det stod klart att en svår tid väntade – detta skulle bli allt annat än det lättsamma jobb jag hoppats på. Tvärtemot att vara den hänsynslösa typ jag just utmålats som hade jag brukat dra mig tillbaka, sagt upp mig eller på annat sätt undvikit att utnyttja andras svagheter för att skaffa mig fördelar. Moraliserande hade jag nog dömt – mest bara inom mig, men ändå – arbetskamrater och andra som jag tyckt hade brukat sin ställning, eller proffskunskap, för egen vinning på otillbörligt sätt. Enligt mitt sätt att se saken och utan att jag känt till så mycket om de inre motiven till vad jag sett utspelas från dem som tett sig framfusiga med att bland annat skaffa innerstadslägenheter och diverse andra privatfördelar.
Kanske spökade nu mitt ansvar för hur jag följt upp de referenser som jag uppnosigt ordnat för mig från SAR:s Arkitekttidningen. Drygt fyra år tidigare fann jag mig i betyget därifrån märkligt betecknad som ambitiös. Efter inlånt engelsk överklasstydning har det i även svenska intygsomdömen framträtt som arrogant domsord över uppåtsträvande underklasspersoner som inte förstår sin futtiga begränsning, en maktspråkets sig självspeglande lilla glosslyna. På ett sätt kan man förstås säga att jag alltid varit mycket ambitiös: genom att under årens lopp vid skiftande skrivbord intensivt ha gått in för alla delmoment i mina arbetsuppgifter hade jag fått ut en hel del tillfredsställelse under för övrigt enehanda omständigheter.
På SAR tillkom att jag funnit redaktionskommitténs ordförande Jan Strömdahl vara den arkitektfackets aktive man som i praktiken fungerade som chefredaktör medan densamma, Gunilla Wettergren, föredrog att nästan jämt arbeta hemifrån. Vilket jag fått för mig till stor del bestod av telefonsamtal med diverse toppfigurer och mentorer i den socialdemokrati, inklusive Hyresgästföreningen, där hon enligt egen utsago funnit det effektivast att gå in för karriär. Själv var hon visst väl fostrad i militärt Östermalmsbaserad övreståndsmiljö och sa sig ha specialskolats till journalist på Expressen.
Tyvärr var det visst mest Gunnar Fredriksson, då chefredaktör på Af-tonbladet ,som var min vackra chefs ivrigt uppvaktande vägledare. Denne respekterade skribent hade inte sällan ingett mig obehag eftersom han tycktes fullständigt plattkorkad mellan öronen av rena rama abstraktionsyrseln. Även om det bland alla hans skrivna meningar aturligtvis också fanns sådant som jag uppskattat.
Tillägg, efter några år:
Senare, under växande ufo-/ubåtsfebern, höll han ändå tungan ganska rätt i mun genom det pressröstsorl där de flesta kolleger tycktes gisslantagna. Medan 80-talskrisandets kust- och sundrika Sverige mer än någonsin klämdes som den kanske avgörande skölden i överrustad slutkamp mellan Nato och Sovjet. (Själv dök jag upp som slags ”spökande” teleboj i Publicistklubbens stora ubåtsdebatt några år efter kränkningsinledande U137-händelsen 1981. Jag uttalade då som min mening att åtminstone den ubåten nog hade narrats upp på Blekingegrund efter västläckt försåt. Och/eller varit på övningssmygtur i Sverigevikars hemliga farleder, skuggande där väl invigd Nato-ubåt. Liksom tidigare enligt tidningsuppgifter hänt runt Bornholm: motståndaren lurades upp i skandalöst ytläge till att bli massmedialt bortgjord vid övningskusten. Det jag uttryckte mig finna mycket konstigt i sammanhanget var att dylikt ”fredligt” ställningskrig under svensk vattenyta aldrig ens nämnts i de mångåriga u-båtsspekulationerna. Närvarande försvarshöjdare verkade stumt beklämda. Debatten avbröts därmed. Sedan har dylika konspirationsteorier fortsatt hållits mellan skål och vägg, misstänkt nog.).
När densamme för några år sedan förlöjligade religiösa ledare som anser matvanorna viktiga bevisade han emellertid (för mig) sin oförmåga att koppla teori till utövande verklighetspraktk. Han tycktes anse att gudar och deras närmaste mannar ska koncentrera intresset till överlägset högandliga rymder, liksom han själv. Med sådana frontfigurer bland sina överstepräster är det självklart att vår svenska socialism urholkades och själsligen korrumperades under den rika senare halvan av 1900-talet.
En av mina tidigare chefer, den vänlige Åke Lantz på Svensk Export, visste lite om mina sanningskrävande bakgrundsförhållanden och hade sagt att han kände sig förpliktad att berätta för mig att han enligt gängse genvägsmetod fått in den ena av sina två döttrar som Expressenlärling. Detta genom kontakter direkt med en av mäktigaste Bonnierbröderna (Lukas, har jag bestämt för mig att det rörde sig om). Jobbskaffandet överenskoms när han träffade denne under ett av deras regelbundna möten i Psykförsvaret. Efter skolning under Sigge Ågrens rosade beskydd blev dottern med tiden en rätt välanpassad Greklandskorrespondent.
Av vad min unga kvinnliga chef på Arkitekttidningen själv berättat, då i 70-talets början, hade jag välgrundad anledning tro att hon var ett liknande fall. Liksom flera andra påläggskalvar bland inte minst Östermalmsuppfödda Expressenjournalister, vilkas radikala fadersuppror så hölls kontrollerat på god plats, ur somligas synpunkt. Men ur min vinkel föreföll det samhällsfarligt om politikens enligt egen utsago vassaste kritiker rekryterades överlägset korrupt. Med följd att det goda livets omaxelnhållande nog blev viktigare än ovanifrånfrälsandet av underklassiga som jag – som till och med fått höra att man självklart skulle abortera sina barn tills man fann en lämplig barnafar: oj, så naiv jag ansågs vara som inte styrt mitt barnplanerande eller klassat mina barns fäder efter deras sociala klättringsförmåga.
Aldrig hade cyniskt glosögda Gunilla sett någon som var så blåögd som jag. Det sa hon. Sedan antydde hon att ett annat jobb stod på lut, som passade henne bättre som nybliven mor. Så hon skulle nog inte återvända efter aviserat barnafödande. Även andra komponenter i snart inträffande vakansläget fick mig att då sticka ut hakan och säga vad jag tyckte om vår arbetsfördelning, som nu kanske skulle upprepas ihop med ännu en plattbildat självsäker, charmig och från barnsben bortskämd ”politisk” chef. En som eventuellt vants vid att lätt flyta ovanpå även hemmavid och liksom Gunilla höll sig med billig städkärring för att orka all högintellektuell möda i form av avancerat pratande och ibland sossesolidariskt skrivna ord.
Blev det i stället en som höll normal arbetstakt fanns där bara jobb nog för en av oss. En person (Katarina Dunér, senare TV-filmmakare) hade tidigare räckt för att klara detta redaktionsjobb, enligt vad SAR:s sötsura och inte särskilt överbetalda kanslidamer påpekat.
Så jag erbjöd mig att formellt ensamaxla redigeringsansvaret de närmaste vikariatsmånaderna, fortsatt med Janne Strömdahls övergripande bistånd, medan Gunilla äntligen bar fram ett väl planerat barn med en mycket passande man.
Att hon själv och omgivningen nog skulle se det som höjden av ambitiöst beteende förutsåg jag naturligtvis. Som utnyttjad men upplyft arbetskraft förväntades jag vara tacksamt foglig - självklart var något annat opassande.
Men jag tänkte kanske inte tillräckligt på att huvudsaken med en chefredaktör kan anses vara att sitta i ett nät av mäktiga personkontakter där man ser till att aldrig trampa varandra på tårna. Något som jag aldrig gått in för – följaktligen var de karriärungelustar som då möjligen inhystes i mig att se som rent fåniga. Ur så att säga högre perspektiv måste jag ha tett mig som en person i total avsaknad av insikt.
Det slutade med att jag hoppade av (efter väl avsutten uppsägningstid även där) och övergick till vuxengymnasiestudier på heltid, i stället för på kvällstid som dittills under den hösten. Det enda jag vid den tiden verkligen kände för: jag hade bestämt mig för att göra det redan före min chefpostdemonstration. Att den var dödfödd kunde ju till och med en plastdocka begripa, riktad som den var mot sådana som är påverkbara av bara egna kretsars tyckanden. Men den gav mig ändå viss tillfredsställelse.
Efter min tid som gift med en särdeles vänsterradikal man hade jag utvecklat stor känslighet i form av skärpt vaksamhet för skillnad på ideal och vardaglig verklighetshållning hos dem runt mig som nyttjar omvärlden.
*
Ja, nu hade jag av DN-kolleger orättvist dömts tillbaka med samma eller värre mått som jag i tysthet mätt en del andra med. Kanske. Detta var inte första eller enda gången jag kände mig träffad av liksom biblisk vedergällning, så jag blev inte förvånad. Tog det som en lektion och hoppades bara att den bild som just utmålats av mig som gåpåaraktigt ambitiös eller dumdrullig inte skulle utvecklas till alltför skarpprofilerad häxverklighet.
 |
| Storstilad DN-reklam motte på väldiga annonspelare och uppmuntrade mig när det var som värst... |
Den hårdhet eller ullstrumpetass som tydligt förväntades av mig kändes omöjlig att prestera – men hur min roll skulle komma att utformas berodde inte bara på mig. Hur Gud än ville använda mig som redskap skulle han nog rusta mig för det, så jag motsåg ändå framtiden med visst lugn.
En bekant några år tidigare, som då just sagt upp sig på DN-redaktionen, hade varnat mig för att aldrig någonsin söka arbete i det huset. Han påstod att det värsta intrigerande man kunde föreställa sig utspelades där mellan olika gäng och fraktioner. Av även vänsterfascistisk karaktär. Nu fick jag skylla mig själv, som inte tagit varning. För innan jag visste ordet av blev jag indragen i en rejäl holmgång. Men hade ju några månader tidigare bett Gud om ett intressant arbete, så...
Snart blev det uppenbart att arbetskamraterna runt mig var invecklade i mångårig hatkamp, där föremålet ibland skiftat. Den blinde mann som jag efterträtt hade varit en av nyckelaktörerna, förstod jag så småningom. Eftersom jag själv fått mobbarofferpraktik och dessutom läst moralfilosofi hamnade jag så småningom i medlarroll: hårt klämd mellan fiender, som alla var mina vänner... Som något slags nyttig idiot hoppades jag väl orealistiskt på att kunna hjälpa till med att lösa upp härvan. Men den var alltför hårt insnärjd i hjärteaktörernas mångåriga bitterhet och dessutom fanns politiska undertoner som blev allt starkare.
Nedanstående tre textblock om- och nyskrevs delvis år 2010: Det enda någorlunda konstruktiva jag lyckades åstadkomma var att föra ut den i vårt trånga sammanhang olösliga konflikthärden till att bli en angelägenhet för hela redaktionen, rentav hela huset. (Jag skrev även en dramatisk lapp till kulturredaktionens chefande Per Wästberg, som snart kom på blixtbesök och med förvirrat rynkad panna avkände den instängda MR-atmosfären inom s k teleredaktionens grälsolkiga lokaliteter. Sedan stod det inte länge på förrän byggjobbare gjorde vår konkreta omgivning rymligare. Ljusare. Luftigare...)
DN-redaktionens planskilda avdelningsgränser mellan ledare- kultur- och allmänna redaktionen samt deras underavdelningar började luckras upp:. En svår men nödvändig process inför ångestdrivet stundande övergång till nya datorteknikens krävande rutinskiften, hanterat av fackmäktigt tekniska faktorer som inte sällan kommunicerade via strejkande stoppinsatser. Medan frivilliga medarbetare bytte skrivbord: ibland prövade de till och med nya arbetsuppgifter – emellanåt utan karriärpositiva förtecken. Detta i en tid av intensiva mötesdiskussioner (där jag bl a fanns med i nyinrättade redaktionsrådet under dess första år) och en del märkliga skriverier i interna journalistklubbtidningen Myggan.
Allt detta både före och efter att Saken delvis hade lösts för några av de otåligaste av mottagande medarbetarna på teleredaktionen. Genom tragedi för det äldre kvinnliga hatobjektet, finlandssvenskan Iréne Tennberg, som i samarbetet inte lyckades få respekt för sina erfarenheter i av inbördeskrig präglad uppväxtmiljö: med värderingar och politiska åsikter som ogillades av flertalet i denna omgivning.
Längre fram i handlingen återvänder jag kanske till turerna i de där förvecklingarna, som fick långa förgreningar in i åtminstone min framtid. Inte minst när o d d s e t nästan förföljelsemaniskt börjat frammanas på kvällstidningarnas löpsedlar. Ibland samtidigt som min ovanligt döpta dotter Johanna Odette (Rosenqvist) i nyhetssäljande rubriker mötte en namne, Johanna Rosenqvist ( - från Grums, har jag för mig). Hon som utvalts till att bli första praxisskapande mobboffret i svensk skola och gång på gång genom åren fick stordriftig massmedial uppmärksamhet under kommunfällande domar och överklaganden.
Som tiden gått finns det säkert de som anser att jag med åren har blivit rätt hårdhudad. De finner mig inte rakt igenom mjuk och ryggradslös.
Av allt att döma ter jag mig för somliga till och med syndabocksfähad.
Riktigt svenskt lagomböjd är jag kanske nu, även i Göran Struwes stränga doktorsögon. Om honom fick jag så småningom veta att han bytt jobb. Dock inte för att bli polis, utan för att bedöma vilka psykiskt instabila invandrarkandidater som skulle få stanna här eller var kavata nog att kunna avvisas till dödligt svåra u-landsförhållanden.
*
Vid den där direkta Gudskontakten, för nu över ett kvarts århundrade sedan, fick jag bland mycket annat klart för mig att vi balanserar som på en knivsegg i vårt dagliga väljande, i samverkan med allsmaktens antingen goda eller onda aspekter.
Inom islam kallas visst det där livslånga manövrerandet Domens bro – på vilken vårt inres stora jihad sufistiskt kan utspelas. Under personligt ansträngande balansakt öppnar sig i livsfrämjande spänning en utmanande avgrund, vare sig vi betraktar Gud som personlig nådebringare eller opersonlig kraft. Även oberoende av om vi förmår tro att densamme allsmäktigt kan dela och begränsa sig till vilken form som helst efter egen gottfinnande vilja och inom sina vidare ramar. Till och med kan vara allt och alla som omger oss.
När jihad i stället börjar föras som en kollektiv och de yttre fasadernas kamp utvecklas den alltför lätt till ett satansredskap och en ursäkt för fasansfull maktlystnad. Liksom kristnas och judars motsvarande mord- och erövringsvendettor i gudshänvisande storskalighet eller ändamålsanpassning.
De som tror att det var djävulen, kanske bara mig själv, och inte Gud som jag samverkade med, då vid Malmskillnadsgatan och sjön Norrviken i Sollentunas Vaxmora, eller vid andra tillfällen i mitt liv, kan ha rätt. Betraktat genom egna dåligt rengjorda själsspeglar, kanhända. I skenet av dess reflexer möter vi möjligen det som vi i detta eller flera liv gjort oss klara och beredda för. Därvid ger vi begripandets eller oförståelsens gensvar, även vid bedömandet av andras mer eller mindre skärpta redogörelser för upplevelser och visioner.
Men är det verkligen Fan själv eller Svarte Petter som jag i de flestas ögon fått i båten ska jag väl se till att ro honom i land. Som ett i och med mig integrerat väsende..
Om det nu bara är jag som sitter här i egenhägring ihop med hemgjorda motkristuskomplex, i dessa avgudatider, då frågar jag ändå vem bara jag eller bara du är - när allt kommer omkring? Det kanske kan vara mycket nog.
Det är inte omöjligt att jag får hjälp av frivilliga krafter, utan att de känner krav på sig som offerberedda martyrer. Sådana har vi i manlighetens hjältemodiga historia redan väl många av. Att ta vår del av Jesuskorset betyder verkligen inte att vi kan eller ska ytligt försöka kopiera Honom i evighet.
Det brukar i offentliga debatten påminnas om att demokratin inte är ett statiskt uppnått tillstånd utan något vi ständigt måste erövra och betrakta med nya ögon. Det gäller mycket i kulturella omgivningen. Vanans mekaniska makt korrumperar.
Jag utgår från att även lagom renläriga humanister, som knappt vill ta begreppet Gud i sin mun, ändå skärskådar sina egna motiv och bryr sig om att ifrågasätta de goda eller onda alternativ som de känner för att uppmuntra här i världen. När allt kommer omkring. Överhetsguden, vaneformad efter människans beläte som Övermänniska, behöver vi verkligen se upp med.
Ävenså Vetenskapen, som doktrinärt fantasilös trosåskådning och ofelbar gudsersättning.
 |
| Ur Folkoperans programblad til sin Faustföreställning (2010, tror jag det var) |
Efter min stora Gudsdrabbning märkte jag med tiden att mitt öde tycks ha blivit det delvis motsatta. Vilket varit mycket svårsmält. För trots att jag verkligen haft de bästa avsikter har jag märkt att mitt sanningssökande inte fått odelat goda verkningar.
Detta fastän jag varit medveten om sanningsbegreppets vanskliga natur och försökt handskas försiktigt med det.
Antagligen en prövning som Gud tycker att jag behöver för att inte drabbas av galopperande hybris och tro mig vara god eller fullkomlig i något som helst avseende. En frestelse som ligger nära till hands när man fått uppleva sådan grundvalsskakande och fantastisk undervisning som jag.
- Av frukten känner man trädet, ryter en och annan svårkristlig man med domedagsanspråklig hotdarrning i tordönsstämman.
Och tillägger att endast Jesus egna teckentydningar och övernaturliga erfarenheter räknas. Efter honom är det endast djävulen som lurar med sköna syner samt drogpåverkat och sjukt flum eller ljugeri. Menar att vi bara ska tiga still, vi andra som under Gudskontakt erfarit annat än meditativt lugn i enlighet med luthersk godhetskänsla.
Det är nog på tiden att även dessa salvelsefullt dirigerande smågudar slutar härma ”Åklagaren” under påverkan av densammes maktlust, för att stämma andra till rädsla och tystnad.
Inte har jag kunnat finna i bibeln att Jesus själv någonsin sagt att han eller den av honom utsände ”Hjälparen” inte tänkte kommunicera med oss efter eget behag utan efter vissa snåla uttolkares räddhågsna smak och tycke. Han som sa sig komma till världen för att sända svärd öppnade inte för bekväm enkelspårighet eller ensidigt bedömd frukt. Vilket alla korståg och religionsstridigheter i hans spår vittnat om.
 |
| Från programbladet till till teaterföreställning, kanske 2008. |
Helhetsupplevelsens mystik bygger på just Gudsambivalensens spännande ljusskiften, skuggat av kanske evigt föränderlig enhetssträvan.
Ska vi ta kristendomen på allvar måste vi vara kloka som duvor och listiga som ormar, inte bara när vi kritiskt granskar andras brister och smolk utan framför allt när vi skumögt synar oss själva och försöker ta bort bjälken ur eget öga. Medan vi vänder båda kinderna till, så mycket vi orkar, och försöker älska vår fiende.
Trots allt är det strävandet efter öppenhet och sann integritet, tillåten att mogna under spontanitetens mod, som kan leda bort från trånghetens inskränkta mörkerrum i onda drömmar - och från dess urdjup föra fram till ljusnyanserade gudsrymder.
*
Att jag under krisveckorna på KS-kliniken skilde ut mig från de andra patienterna genom att vara rätt gladlynt, emellanåt med glimtar av eufori, kom sig nog inte bara av de nyligen timade himlavisionerna. Det berodde också på att jag paradoxalt nog var, och är, grundmurat lycklig.
Detta fastän svårmod har följt mig så långt jag kan minnas bakåt, i en tyngande sorgepunkt som alltid hållit mig kvar med åtminstone en tåspets på jorden, hur molnsvävande och himmelssegrande skönt stjärnehärens tåg än rusat fram.
Orsaken till att jag fungerar så är nog att jag lyckats behålla en väsentlig del av mitt barnasinne. Därför att jag tidigt kände mig missförstådd i olika sammanhang och tyckte det var svårt att leva vande jag mig rätt omedvetet vid att gå in i en nuficka. En inre bröstficka där jag gjorde hela livet till bön. Jag dväljs på så sätt i ett känsligt och ganska labilt spontantillstånd, en sorts tillitsfull omedelbarhet. Ett sårbart barnaskap som nog är det betingade priset för chansen att bli medveten om att vår innersta kärngnista är ren lyckoglädje.
Den framträder om man putsar på sin själs hjärtpunkt och utsiktsfönster, så att kontakten med helheten i gudsrymderna kan upprätthållas. Min erfarenhet är att vi så kan hålla det innersta stämningslägets grund intakt och tryggad, hur deprimerande händelser vi än möter. Genom detta har allt annat i mitt livsöde filtrerats, och till slut förklarats. Samtidigt har min vardag på flera sätt varit farligare eller äventyrligare än många andras, just på grund av de i viss mening osäkrade grundförhållandena i min själskonstitution.
Andevärldars härmakt på jorden, och inom mig, genombrytande underverk eller hopar av magiska tecken är alltså inte avgörande för min ständiga medvetenhet om att jag befinner mig i Guds hand. Ändå har sådana verkat stärkande och upplysande. Naturligtvis. Lyckliggörande. Stundom känts som belöning. Nådefull gratifikation.
På sistone har jag fått stöd av ett par uttolkare av parafenomen som menar att det i fall som mitt nog måste gå så här. Om man som mänsklig representant, möjligen som Himmelens Utvalda, försöker ställa sig framför Gud med anspråk på viss jämbördighet belyser man en del väsentligheter i det intensiva sökandet efter öppningar till bättring i skapelsen. Stark kontrastering uppstår och man hamnar ofrånkomligen i en smärtsam eller åtminstone tvetydig position där ens egen skugga djupnar och förlängs. Liksom identitetsegna självbilden.
Så står man där i kläm mellan den yttersta godhetens Gud och det vars bästa man vill uppnå, med risk att själv gå i vägen för detta. Kanske på den rätta, den ”högraste” sidan...
Mer än en gång har jag känt mig ömkligt förvrängd i förenklande omgivning. Antitypiskt ondskemärkt, fast jag strävat på för det goda. Hemsökt som fallen kristhedning och möjligen självdömd till att alltid komma till korta. Det är väl min delvisa ödeslott.
Därför fortsätter jag, ibland djupt skamsen, att söka finna mig till rätta i utbrytarleden bland vänstersidans getter. Och står ut med att ständigt befinna mig på mellanhand – ett straff för mitt självsvåld som jag faktiskt lärt mig att tacka Gud för. Inte minst med tanke på vad de möjliga alternativen kunde varit.
Jag har fått stå först en stund på jorden – har redan fått ut min lön. Inte kan jag klaga om jag nu i all evighet måste te mig som den tjatigaste och fånigaste, kanske också den elakaste av de sista i kön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar