SÖNDAGEN DEN 25 MARS 2012
Medan byggnaden låg kvar mitt i skarpa kurvan tog jag mig med lekkamraterna till sön-dagsskolan där. För en tid övertygad om att i det huset dvaldes färgplanschernas och härliga psalmernas gode Jesus.
Så småningom fick jag i skolan lära om Den Heliga Birgitta, ganska kortfattat. Den stränga medeltidsanda som förmedlades tycktes mig guds-nådeligt gammaldags och trist. Stäm-ningen i klassen var nog lite fnisstrött just när denna allvarliga gudsbrud blev aktuell för läxgivning, och jag tror mig minnas att vår lärarinna höll en distans-erad grundton runt helgonberättelsen. Lagom ironiserande. Uppenbarelserna kom att framstå som mossbelupna och hysteriska tantfantasier.
Denna tusenåriga medsyster gjorde ett bekant intryck, det kändes som om jag kanske förr träffat henne ihop med den ”Stora Mänska”. Jag läste en liten skrift med hennes melodiska lyrik, i Alf Härdelins tolkning, men fördjupade mig inte vidare i turerna runt henne heller. Därför att tiden inte räckte till. Bokstavstravarna runt mig vinglar sig med åren allt högre upp genom tomma takets vita ljusrymder .
Dansa min docka medan du är unger, när du blir gammal blir du så tunger, sjöng mamma ganska ofta för mig när jag ännu var tveklöst liten och lätthanterlig men hon själv börjat bli något rundnätt. Sade att jag måste hjälpa henne mycket när jag blev stor, hon som haft det så sorgligt som barn och sedan alltid slitit hårt. Hade inte ett bekvämt hemmafruliv, som grannens Blända och Ada - Monas mamma och mormor - eller kanske mina andra kamraters jämförelsevis unga mödrar.
Nu kan jag tro mig om att rätt hyggligt ha klarat av det som i sådana här sammanhang ofta kallats navigation mellan grynnor och uppstickande rev. I strömvirvlande minnesbränningar som förmedlas med kanske skarpt frätande signalsubstansers hjärnsyror runt rågrått och illaluktande cellslagg. Detta som gör intryck av att vara påtaglig förorening men antagligen är nödvändigt bottenskikt i min inre gränsmaterias blindmörker.
Mina funderingar runt henne vill sammanfalla med Lin Yutang och en del av de tankar han för fram i Konsten att njuta av livet från 1937 - den boken fick jag i present sedan jag börjat med det här skrivprojektet. Där prisas vagabondens frihetsideal och livslust; enkelhetens lov stäms upp efter mönster av hur folklig kinesisk livskonst kunnat utvecklas, tidvis, mitt emellan konfuciansk och taoistisk visdom. Till detta lägger författaren Nietzsches ”den glada vetenskapen” och betonar vikten av att vi håller öppet till humordjup i våra bakhuvuden.
Inte vill jag och inte kan jag påstå mig motsvara Bibelns mäktige Antikrist med stort A. Men vi lever i en tid då en mammonska antikristanden genomsyrar oss alla. Som den kanske alltid gjort, men nu uppförstorad och tydliggjord i nya globaltekniken och mångkulturella krockar.
Förvarning
Förvarning
På min tid fanns i byn både pingstkyrka och missionsförsamling, men medlemmarna var få. Genom sin måttfulla framtoning gjorde den senare sig rätt populär och blev välbesökt till åtminstone julauktion och söndagsskolefester. Det grå tvåvåningshuset med vita fönsterramar och träkors högst vid takåsens vinkelspets flyttades runt 20:e halvsekelskiftet drygt hundra meter upp i backen, från tvära kröken mitt emot gästgivaregården i Söregård. Beroende på att det ansågs farligt siktskymmande sedan biltrafiken då tätnat.
 |
| Byn åt Lidhult och Halland till. |
En hel söndag var det åt Lidhultshållet svårt att ta sig till och från byn medan gudshuset av ett begapat jättefordon drogs centimeter för centimeter från sin gamla grund till den nya där det skulle stå mindre i vägen.
Medan byggnaden låg kvar mitt i skarpa kurvan tog jag mig med lekkamraterna till sön-dagsskolan där. För en tid övertygad om att i det huset dvaldes färgplanschernas och härliga psalmernas gode Jesus.
Samtidigt förvirrade han mig genom att på altartavlan låta sig återges svartmuskig och underligt stirrögd. Som förbytt. Ihop med andra mörka främlingsmän tycktes han hukande gömma sig i ett dike vid hotfullt dyster kulle. Under moln som var både tungt ruvande och spännande, med lysande kanter.
Honom, Den Högste, talade vi till vardags nästan aldrig om. Varken som Far, Son eller Ande. Endast högtidsguden – vår väldiga borg - märktes, vid samling till helgfirande eller så. Även då nämndes han mest i avståndstagandets ganska negativa ordalag. Jag förstod det snart så att den i våra trakter knapphändigt tillgänglige guden var av den sorts virke som inte höll vad som lovats. Vilket en god, mäktig och dyrkansvärd Gud självklart skulle göra.
 |
Unnarydsbyn runt kyrkan på 40-talet.
|
Statsmaktens kyrka med alla gravar runtom, döds-allvarligt höjd över vardaglig gemenskaps värme, var en helt annan sak än lilla kamin- brassprakande Missionskyr-kan. Uppsnappat skvaller och allt bladguld som glänste i ögonen från predikstolens omgivning satte spår i mitt bakhuvud med ruvande miss-tanke om att den stora vita kyrkans svartrockade präst hade lurats gå ond mammons i stället för god fadersmakts ärenden. Jag fick snart klart för mig att guldets mjuka lyster inte bara vill dra oss mot himmelskt sköna nejder utan även har benägenhet att locka fram Golems jolmigt glupska avgrundsande ur dunkelvrå i vårt inre.
Sionkyrkans pingstvänner hade utmärkt sig väl mycket när de upptända av andlig glöd höjde eldande Gudsanrop i blomsterdoftande sommartält. Nyfikna smög Mona och jag oss in där - och kom igen en gång till, för gästpredikanten var Hollwood-stjärnesnygg.
De där gudsvännerna ansågs allmänt vara lite krystade med sina utstuderat hängivna sällhetsmanér. Mer än en gång hörde jag dem lågmält omtalas med överlägsen nedvärdering, inte bara bland tanter på kafferep utan också av s kolkamrater i viskande rastklungor. Dessa som sade sig vara frälsta framstod därvid som slappt ansvarslösa: de lät sina barn och andra plikter komma i andra hand medan de yra efter gudligt lycksaliggörande sprang på möten i tid och otid.
Sådant fördömande prat spreds sedan en Siondöpt kvinnas begåvade pojke avslöjats som pyromanen bakom ett par bränder hemomkring. Det skvallrades om uppfostringsanstalt, men rätt snart blev han flyttad till vår skola i kyrkbyn och kom en kort tid att gå i samma klassrum som jag. Först betraktades han med skräckblandad nyfikenhet men vi tog snart intryck av att han verkade både skärpt och hygglig. Grabbigt busglitter skymtade mot svårmodsbotten i ögonen.
Mina uppenbarelser och direkta Gudserfarenheter kunde jag som barn inte tala med någon om. De var alltför särpräglade. Då och då fick jag höra att jag bara drömt eller fantiserat när jag berättade detaljer ur min upplevelsevärld, också gällande sådant som jag själv inte fann besynnerligt.Jag antog nog att jag bara skulle ha blivit utskrattad om jag försökt anförtro någon det som var än mer svårformulerat: den fantastiska och ändå självklara Gudssamvaron i en stämningssfär som inte liknade något annat. Så att jag kände mig uppfylld till en tidlös och annorlunda varelse än den jag vanligen var. Det dröjde innan jag ens fattade att begreppet Gud kunde kopplas till dessa tillfällen, mest formade till ordlöst hänryckta tidsfickor runt min barnsliga tillvaros dagdrömmar och skapande ensamstunder: omvälvd av av fantasileks omhöljemoln.
Man kan säga att Gud inte presenterade sig tydligt och utsagt förrän jag i tolvårsåldern gavs en röstdånande genvägsvarning och bävande löftesupplevelse. Ekande fram både från rummets väggar och inifrån mig sjäv (närmare beskrivet i Tredje delen).
Långa perioder bredde dessa sällsamheter inte alls ut sig i min hågkomst, dök bara upp vid säregna tillfällen. Hölls för sig i ett specialrum inom mig, starka men svåra att formulera i förhållande till den underliga gudsbild som omgivningen bjöd. Hörde inte riktigt till utan hade naturligt smugit sig in i egen vrå av mitt inres upplevelsesfär. Stod där på undantagsväxt för bruk och begripande i mitt framtida liv, förutsatte jag nog undermedvetet. När de gjorde sig påminta.
*
 |
| Birgitta |
Någon frändskap med den heliga damen kände jag knappast och tror inte att det ens föll mig in att jämföra egna infall och upplevelser med hennes nunnetunga genombrott runt krucifixet. För mina var ju inte ett dugg kyrkliga.
Längre fram fann jag riter och byråkratiserat saligprisande tillgjort konstigt och ibland obehagligt. Därför blev mig Birgitta fortsatt likgiltig, jämte andra helgon. Fostrad med lutherskt stränga ögon stöttes jag nog bort av det högmodiga katolska upphöjandet av vissa Gudskontakter som överlägsna andra, genom kvaltetsbedömande klassning och bedömning i vad som liknar hierarkiskt helighetsmästerskap. Utövat av domare som kan anklagas för andligt finhetsdille när de utlyser tävlan bland hädangångna om vilka som är tillräckligt avancerade på karriärstegen. På väg upp till sittplats på högra sidan.
 |
| Hildegard |
Tills jag för några år sedan kom underfund med att min barndoms colliehund Bircos namn kommer ur samma ljussamlande ordrot som Birgittas. Jag gick då till biblioteket och lånade Sven Stolpes engagerade och läsvärda biografi över vårt helgon, vilket förde henne närmare mig. Ungefär samtidigt började Hildegard av Bingen återkomma genom att framträda i massmedial skepnad, sökande alltets rika samband ur djupt medeltidsdunkel.
Dansa min docka medan du är unger, när du blir gammal blir du så tunger, sjöng mamma ganska ofta för mig när jag ännu var tveklöst liten och lätthanterlig men hon själv börjat bli något rundnätt. Sade att jag måste hjälpa henne mycket när jag blev stor, hon som haft det så sorgligt som barn och sedan alltid slitit hårt. Hade inte ett bekvämt hemmafruliv, som grannens Blända och Ada - Monas mamma och mormor - eller kanske mina andra kamraters jämförelsevis unga mödrar.
Jag såg på hennes svullna ben med det plågsamma bensåret och åkallade lite senare, hemligt inom mig, mitt ”stora jag”. Den liksom fjärran allierade som min mor väntade sig så mycket av. Tänkte att det och det, och det här, måste jag komma ihåg – och göra - när jag blir stor!
På det viset löftesband jag mig i framtidslandet där jag senare skulle finnas och uppträda med vuxenmakt. Kanske besvor jag mig medan jag medvetet präglade in, gång på gång, de glädjerusiga flyktsprången i lekande lätta hopp genom luft som starkt luktade gräs och mylla. Emellanåt från gungan som pappa satt upp mellan lönnarna vid köksbrunnen och vinbärsbuskarna, nära diket i skogskanten som porlande tävlade med lövsuset. Men även tungsint skymnings grubbelstunder fanns och finns i min tidiga minneskartas väsensviktiga urvalspunkter. Ofta i sömnlöshetens närgångna betraktande av tapetmönstrets rosagrå blomstreck på väggen invid min säng.
I stället för med Gud i vanlig mening sökte jag så kontakt, dialog och stöd i mitt framtida ”jag”, grovt räknat från åtta till tolv års ålder. För att framöver ha kvar mig själv som barnasjälskärna, innerst inne. Jag fick inte glömma mig! Det var livsviktigt, hade jag fått för mig i intensiva ögonblick av ingivelse. Så fick jag tröst av, och övade upp hoppet om, vuxenstyrka som i långa loppet skulle ge rättvisa åt inre sår och bulnader i en barndomstillvaro som var omöjlig att begripa fullt ut medan jag ännu var mitt uppe i den, omgiven av mångtydig värld. Med tiden styrkt av Astrid Lindgrens Pippi, som mina föräldrar presenterade mig (år 1948, tror jag) i födelsedagspresent.
Lättad har jag nu kommit till ett vägskäl varifrån huvudmålet när som helst kan nås, medan jag rensar minnenas brunn och sorterar bland det jag samlat i den.
Först och främst väller soliga hemligheter och hjärterymdens sagolika invånare och tidender fram. Mest lättillgängliga i mina inre rum är de där barnadrömska glädjesprången i sommardoft, med den lätta kroppens flygande njutning åt tilltagande spänst och styrka. Så småningom tycker jag mig ha förstått att evighetsstunder av intensivt skapande lek, påfyllda med spänningen i motsedda överraskningars fernissade helgluktsstämning, utgör den känslobas och drivkärna som laddat hela den här erinringsprocessen. Ihop med djupa stråk av underliggande livsångest och ren skär formuleringslust.
Nu kan jag tro mig om att rätt hyggligt ha klarat av det som i sådana här sammanhang ofta kallats navigation mellan grynnor och uppstickande rev. I strömvirvlande minnesbränningar som förmedlas med kanske skarpt frätande signalsubstansers hjärnsyror runt rågrått och illaluktande cellslagg. Detta som gör intryck av att vara påtaglig förorening men antagligen är nödvändigt bottenskikt i min inre gränsmaterias blindmörker.
För ett och annat får hjässlocket tills vidare ligga på, så att det som finns därunder kan jäsa till sig eller tryckkoka på obestämd tid. Det gäller främst sådant som är ömtåligt invecklat i andras snåriga grenverk eller rottrådar och som nu verkar omoget att häftigt dra upp i ljuset. När jag beskriver somliga medmänniskor som vackra och goda, till exempel då jag talar om mina präktiga eller i stort sett perfekta barn och barnbarn, är jag rädd att det emellanåt låter ironiskt. Kanske avståndstagande. Det beror förstås på allts inneboende tvetydighet i den jordiska skapelsen, vilket får oss som fostrats till kritiska livsvandrare att lyssna efter negativa undertoner i generöst positiva ordvalörer. Många av oss har ju vants vid att dissonanser finns underförstådda och inte sällan står för överlägsen arrogans i orwellsk motbetydelsestil.
Här och där under mitt orerande har sarkasmen velat smyga in mellan raderna. Själv utsattes jag ofta för knipslugt hån i unga år, omväxlande med oförblommerade uttryck av rått förakt. Under lång period dagligen. Därför blev jag överkänslig, eller - positivt tytt - vältränad mot den sentimentalitet som liknar frosseri i självmedlidande. För att hålla distans till det som föreföll outhärdligt utvecklade jag höggradig självironi, vilket naturligtvis i sin tur gjorde anspråk på avspegling i mitt mellanhavande med andra. Gör fortfarande så, fast jag alltid sökt behärska det.
Den attityden har drivit bort mer än en enkelt sympatisökande medmänniska från min direkta omgivning och vänskap. Tyvärr. De hade nog alltför olika bakgrunder och erfarenheter mot mina – om någon fann mig hård var sanningen kanske motsatsen. Cynisk har jag inte blivit (mest styrt av viljeinriktning...). Men just för att jag är oerhört känslig för egen men också andras ömtålighet skulle jag inte ha orkat fortsätta om jag eftergivet hade vant mig vid och uppmuntrat självömkan under de grundläggande och svåraste åren. De varade ännu då jag var runt 20-30 år och förväntades vara en ung, nöjesglad tjej medan jag upplevde mig som minst tusenårig inuti och erfor mig utstött eller ratad på olika sätt. Gång på gång, så att jag kände mig mycket ensam. Utom, som sagt, där hemma tillsammans med barnen. Och, från första början, med djur.
Det är alltså värt att framhäva att jag menar precis vad jag säger om min goda syster och andra vänliga själar som själva närts och nu när andra på samma rotstam som jag. Emellanåt har de under min livsmarsch bistått med både ackompanjemang och, de senaste åren, skattemedel till pension. För det mesta tycker jag verkligen att de är fina, goda och vackra. Inte minst i kontrast till mig: den som gått in för att försöka våga vara spontan, alltså icke beräknande. Därvid gärna glömt mig mer är tillrådligt, farit fram väl fort och utvecklats till en synbarligen slarvig Slösa med egenhändigt hemklippta hårtestar. Ofta har jag försökt få mig att se snygg och propert sympatisk ut, så som man ska vara, men det har nog lyckats rätt sällan. Ännu den dag som i dag hallvslarvigt förgår inser jag att jag är trist Slösalik, fast jag nått mogen damighets nivå på ålderstrappan.
 |
| Avgrundsdjup tycks vilja skilja en i utanför- skap från lyckad eller vanlig flocktyp. Så att en förvrängd spegelbild av varulv eller syndabock framträder. |
Eftersom sådana som jag kan fungera som balanserande gränsvarelser måste vi framstå som utmanande kritiska, eller mindervärdiga, i hyggliga medmänniskors ögon. Emellanåt. Alltså elaka, onda – rentav föraktansvärda. Det händer att vi också är det - om vi låtit oss göras till offer eller martyrer. Det hukande barnet inom oss hulkar då stumt och vill ha ut sin rätt. För om det inte mognat gör det oss till den bittra hämndens byten och samtidigt blir vi dess ansvarslösa men krävande agenter som skapar nya offer efter det egna, skevt rättmätiga, belätet.
Visst är våra i familjen och samhället väl anpassade medlemmar mestadels goda, inte bara för sig själva utan också för de flesta av oss? Jag hoppas det. Det är ju de som ska få väsentliga sammanhang att bestå och håller kaos på avstånd, så att tid och rum möjliggörs för undantagstyperna. Om ingen håller ihop det hela i vårt gemensamma centrum, där medelpunktens betänkliga attraktionskraft också drar till sig kappvändare och självgoda maktutövare, finns inte chans för utvidgning och farligt spännande genombrytningar vid yttre periferins frihetszon.
Ändå går ateistiska och optimistiska humanister nu ut och begär gränslösa Mänskliga Rättigheters FN-friheter i och för all världen. Utan att ha byggt upp samhällskontrakt där arbetande eller resursstarka medborgare ansvarsfullt står för uppfyllandet av alla välfärdsaspiranters krav på mat, bostad, vård och andra medfödda behov. Så som det under några decennier hyggligt fungerade i vårt rätt väl inrättade svenska samhälle.
Om en sådan ömsesidig överenskommelse för givandets och tagandets former inte fungerar eller ej finns har vi, egentligen, bara tro på en god och rättvis metafysisk makt som grund för hoppet om det himmelskt generösa överflöd som begärs. Eller för den medfödda rätten, tillhörig all jordens invånare, att kräva detta. På denna konkurrensutsatta planet där den starkes rätt och arvshegemoni, i viss mening och utsträckning välgrundad, maktgynnas av skyddande statlig och överstatlig politik och juridik. Samt av vanemakten.
Den globala rätt som dessa ateistiska humanister söker är av religiös art. De borde nog medvetandegöra sig om detta och ödmjukt pröva på att meditera en hel del. Och be - till en kanske okänd Gud, inom och runt sig. Både mellan och under vanliga anföranden, utläggningar och demonstrationer.
Med ett sikte som från första början inställts så svårhanterligt vitt och brett som mitt blev det med tiden nog ofrånkomligt att jag skulle framstå som drakonisk. Monsterlik. Åtminstone i mina egna argusögon. Ändå har jag försökt ta hänsyn, både förr och nu.
Men under perioder när ens eget jag expanderar kan det förefalla som om man kontrolleras av hänsynslösa krafter, rentav demoner, och det blir svårt att inte komma i opassande opposition till omvärlden. Det påminner om pubertetsproblem. Upptagna av sådana kan vi likna konstnärer som för att utvecklas måste ägna sig åt ingående självstudier och experiment. Risken är förstås att man fastnar i egofixerat grimaserande under försöken att finna öppningar till nya rum och uppgifter.
Så även jag just nu, i den här minnesprocessen.
Vänner bland djuren, som genom åren varit mina nära följeslagare under både goda och svåra dagar, har varit väsentliga rollinnehavare i det mystiska och alltmer finmaskiga kommunikationsnät som jag menar mig vara korresponderande mottagare i. Tyvärr särskilt tydligt i kris, vid deras smärtsamma nedstiganden i dödens flod.
Så småningom berättar jag om det och lite om mina första djurkamrater, särskilt om det som hände collien Birco runt 1950 när jag var i elvaårsåldern (i Andra delen). Längre fram hoppas jag kunna nedteckna inslag med ett delvis svårmodigt men högst poetiskt meningsmönster i vår gemensamma tillvaro. Sam-mantagna bildar dessa eget motiv och formar mina djurs livsbudskap genom mig.
***
Medan jag i sensommartid håller på med finputsning av dessa sidor hoppas jag att goda nyheter så småningom ska möta oss från världens alla hörn. Jordnära men ändå fantastiska omvälvningar är vad de flesta av oss i denna tillvaro behöver, i rika mått. Av positiv art i stället för de plågor som bibliska domedagsvisioner vill ge oss. Snart timande skeenden kan förstås ses som orsakade av antingen sekulärt naturliga eller religiöst verkande andekrafter, beroende på vilka tros- eller vetandefilter vi väljer att samla omgiv-ningens intryck genom.
Tillägg 2010: Närmast ovanstående stycket lade jag till under renskrivandet 2001, mindre än två veckor före 11/9. Plötsligt starkt inspirerad därtill, okänt varför.
 |
| Lammvärnande Jesus längt upp till höger invid Krishna... |
 |
| Kristgräsligt antipatriarkal motvallssyster - typiskt utmanande? |
Den otäcka antityp som jag påtagit mig att representera, i omvandlad och feminin varelseform som något slags motvallskäring, måste komma först innan det som är bättre kan uppstå ur vår gemensamma utvecklings natur- och kulturdjup? Undrar jag i något snäv men ändå utsvävande tolkning av siade och seglivade maktomvandlingsvisioner i vår ständigt sig nyskapande värld.
Detta förefaller naturligtvis många vämjeligt sjukt, kanske till och med storhetsvansinnigt. Men så har jag också präglats starkt av att i en del av mina dagar ha kallats sjuk, manodepressiv. Eller överkänslig. Om jag inte verkligen var det blev jag det kanske så småningom, för min kreativa inlevelseförmåga är stor. Galningar påstås ju ofta vilja utropa sig till Jesus eller Gud Själv; skapelsens urkärna finns inom oss alla, så mycket tänkvärt kan ligga bakom sådana inre överröster. Jag vände lite på steken; har alltid försökt göra något positivt av mitt liv hur bakvänt det än tett sig ibland. Och jag hade fått för mig att det nog aldrig varit särskilt populärt att frivilligt, på allvar, pröva motsatsrollen. Utom som pose eller i sjukt och storvulet maktsökande.
Men det är ett invecklat företag – man utmanar inte seriöst tillvarons vare sig allsmäktigt goda eller onda princip utan att mötas av både illvilligt söta lockelser och svåra ångesthot runt fasans hungersvalg. Målar man fan på väggen, eller i sig själv, kommer han kanske...
Jag började leka med dennar tanke, den antikristliga idén, sensommaren 1975 då jag psykvårdsdebuterade på Karolinska Sjukhuset. Det året tvångssteriliserades inte längre kvinnor vilka bedömdes vara svagpresterande, lågavlönade eller på annat sätt olämpliga som mödrar i Sveriges land. Här blev då i stället tillrådda aborter så kallat fria, samtidigt som internationella forskarlag samlade sig till framtida stordåd i doktor Frankensteins visionära anda efter nya och mycket intressanta rön runt ”tillvaratagna delar av aborterat material”. Inklusive det vi nu kallar fosterstamsceller. Glimtvis informerades det redan på den tiden om att dylikt fanns tillgängligt i vissa mondäna schweiziska och italienska butiker samt kliniker, i form av hudkrämer och andra preparat till föryngringsbehandlingar.
Den där heta rötmånaden i psykisk vårdmiljö försökte jag hjälpa en av mina medpatienter: en rar men överkänsligt intelligent sjuttonåring. Han sade sig tro att han var djävulen själv och blev i svåra depressionsanfall besatt av självmordslust: för mig beklagat av hans besökande föräldrar. När jag försökte diskutera detta med personalen påstods religionsgrubbel ligga bakom mycket av den ångest som gjort patienterna sjuka. Slutsats: om religiösa idéer försvann från föreställningsvärlden skulle de flesta psykiska problem och plågor vara ett minne blott.
*
Som vuxengymnasist på Rudbecksskolan i Sollentuna skrev jag en tre fyra år tidigare min överskattade (5 plus)studentuppsats om Goethes Faust. Dessutom tyckte jag mig rätt hyggligt ha klarat av de Gretchenlika problem och den Mefistofelesuppvaktning som jag i verkliga livet funnit mig utsatt för. Detta alltsedan min jämnårige danske vän Mik(ael) Brandstrup i artonårsåldern hade drabbats av hjärncancer och dött. Han hade en intelligent och intensiv mor vid namn Inge som var mycket vänlig och generös mot mig; godhjärtade fadern Ebbe var gynekologiprofessor på Rikshospitalet. Då jag runt 1955 lärde känna dem befann sig familjens två äldre söner i USA, som praktiserande läkare eller forskare tror jag. Kanske som konstnärer.
Mik växte upp som sekulariserad jude, i Köpenhamn utom under krigsåren i Stockholm. Han var mycket charmig men för mig ett rätt svalt och rart svärmeri, en romans mest på avstånd. Utom en intensiv helg med dag på tu man hand i Rosenborgs slott och park, där han köpte mig en vit och vitt bredbrättad solhatt. Avslutad i höjdsvindlande utsikters Pariserhjulstur under romantisk skymningslek på Tivoli.
Tills hans föräldrar kom för supé med oss i uteserverings folkfesvimmel, där kvällslamporna då tänts till att sprida sitt lätt förtrollande trygghetssken. Det blev tyst runt bordet en stund sedan Mik svarat ja på frågan om det var han som köpt mig den vackra hatt jag nu bar. Stunden stördes ett tag,, i mina öron och ögon, av att mor Inge alltför läxande manade sin ynglingsson att äta långsammare i väntan på mig: att observera hur min tallrik ännu var halvfull medan han var nästan färdig med sin. Han hejdade sig i sin livshungriga iver och böjde huvudet: i liksom skamset undergiven ursäkt med hela sitt jag, under ett frammumlat ”ja”.
Två gånger har jag blivit med barn, och valt att få dem. Båda befann sig vid 70-talets mitt i högst levande välmåga - i stort sett gör de så än. I motsats till den olyckliga Gretchens i Goethedramat, fast jag hade givits både abort- och adoptionserbjudanden samt intagit lugnande medel och sömnpiller medan de var på väg in i världen: 1958 och 1961. Vid just den tid då många moderlivs lemmalytta så kallade neurosedynbarn föddes.
TV-reportage informerade en bit in på 60-talet om dessa barns kamp, och deras föräldrars. Jag upprördes starkt av de inslagen. Det kunde lika gärna ha varit vi, vår trepersonsfamilj, som drabbats. När mina barn blivit lite äldre berättade jag för dem om deras farligt invecklade foster- och babytid under neurosedynlugnandets tre värsta år. Jag gjorde dem uppmärksamma på lyckan att ha jämförelsevis perfekta kroppar och själsförmögenheter. Sade också, mest till mig själv:
- Sådant förpliktar!
*
Jag fick för mig att jag, som rustats med gedigen pensionatbarnsbakgrund och därtill hade rätt många år på nacken, bättre skulle kunna klara av Den Onde än min unge KS-patientkollega. I tro på ordets och blickens makt lyfte jag i inspirerat samtal med honom den där tunga komplexfiguren från hans skuldror till mina. På avstånd betraktar jag nu det som utspelades som en förlösande dialogoperation, à la Sokrates. Jag framhöll att han måste försöka inse att listige djävulen säkert sett till att skjuta skulden, dåliga samvetet, på andra för att i tryggad självgodhet njuta allt.
Efter till slut så väl valda ord att de överraskade mig själv slutade han gråta och lyste upp, såg verkligen befriad ut. Vi befann oss i intagningsavdelningens musikrum. Där fanns två flitigt spelade versioner av Beethovens nionde symfoni, som jag över huvud taget aldrig hade hört förrän jag under dessa sommarveckor 1975 insveptes i dess så att säga terapevtiska tonfång. Vid det här tillfället var det den engelska popvarianten, Song of Joy, som min samtalspartner lagt på skivtallriken.
Från denna tid tyckte nog mina barn att de på sätt och vis miste mig. De kunde inte längre tryggt förlita sig på eller stoltsera med mig som klippa till mor – jag hade ju blivit dårediagnosticerad; föraktfullt knäpp i omvärldens vaneögon.
Själv fick jag efter dessa sommarupplevelser och vårdveckor stå ut med mycket som ibland var påfrestande och hemskt. Inte minst i form av svåra tankesnår som jag tvingats - eller själv tvingat mig - att gå igenom. Mest i egen, inre, dialog. En del av det dagboksantecknade jag och gjorde hastverk till poesiförsök av1976: Öga i öga - Eyes in "Eyes. Några har läst det. Men i stort sett har det fått ligga kvar i en byrålåda, obearbetat.
Att det blev som det blivit beror på att jag verkligen har upplevt många märkligheter. Även innan jag fyllt det första lustrummet upp till femte födelsedgen.
Mitt medvetande vaknade tidigare än vad många "normalsinnade" tror är möjligt. Men vi som råkade ut för traunatisk inprägling eller starkt känslosvallande särhändelser har skarpt profilerade minneskärnor som tidigt vävdes in likt inom årsringarna i ett träd. Fastän ordningsföljden i nedan tecknade exempel delvis tycks motsägelsefull.
Allra först hör jag saligt fågelkvitter runtom och ser mig själv handfäkta i gummidoftande barnvagn. Grönt, susande lövträd vindrör sig vid den uppfällda huvens gråa kant. Strax intill knastrar cykelhjul mot grus, följt av min fars röst: ”Hur mår du då?”.
Nästa gång står jag i skafferidörren intill min mor. Ser upp mot den bruna hostmedicinflaskan på hyllan högt där uppe, pekar bedjande mot den i plågsamt hostanfalls andnöd. Jag led av ovanligt svår och långvarig kikhosta vid två års ålder, det visade sig senare att jag hostade hål på ena lungan: ärr upptäcktes vid skärmbildning.
I treårsåldern ”drogs” jag ner i ishål och helkroppsdöptes, i bråddjup ute på sjön – tog mig sedan upp på egen hand. När jag ville visa mig själv att jag med spark kunde gå däröver (närmare beskrivet i Ogräs del II).
Somligt av det jag varit med om måste nog betecknas som övernaturligt. Tills vi fått växande kunskap om att vi lever i en värld som är strukturerad i fler själskroppsliga dimensioner och kategorier av sammanhang än vi nu riktigt förmår uppfatta och begripa.
Fram till innevarande år, 2001, trodde jag mig inte om att någonsin kunna skriva om livet så som det tett sig från min utkikspunkt. Utom möjligen i korthuggen, tretaktsförenklad poesiversion. Det föreföll alltför konstigt och invecklat. Ömsom löjligt, stundom gudomligt hade det ju vuxit fram runt den själskärna som utgjorde mitt jag. Men när livsskymningen tätnade fick jag för nig att jag åtminstone borde försöka.
Till sist började jag gå i schemalagd skrivarkurs på ABF vid Sveavägen i stan, ledd av Carl Etzler som inledde presentationen av sig själv genom att tala om att han med tiden råkat ut för minnesblockering vad gällde att sätta namn till ansiktena i sin omgivning. Han berättade också att hans efternamn är en form av folkvandringstidens stora krigarnamn: Attila. Farfadern, som var präst i Jönköpingstrakten, erbjöds det innebördsligt stridsladdade namnet av en utblottad statare mot att denne fick hedersam begravning.
Jag blev minst sagt förvånad när jag plötsligt fann mig i full färd med att skriva om det som varit, men jag har från tidiga år utsatts för så absurda erfarenheter att jag bara kan beskriva ett fåtal av dem. Nu efteråt finner jag det troligt att en andra sidans zenbuddhistmästare genskjutit och lett mig i livets övningar ända från tidig barndoms tröskelsnubblande triumfer. Genom att allt som oftast presentera mig paradoxala koangåtor, inklusive påflugna världserövrarvisioner och praktiska korsdragsproblem.
*
Tänk om mitt liv står under ledning av kinesiska Kuan-yin, ibland skriven Guanyin och i Japan kallad Kannon eller Kwannon? En ki-makt som framstår gränsöverskridande även till zenutövares gåtfullt visa motvärldar.
 |
| Guan-yin |
Inledningsvis kanske vi kan enas runt henne, ihop med Maria, Sonen samt med Hjälparen och en Faders-gud i bakgrunden, för att bilda gemensamt avantgarde i en globalt nyskapadgudakanon. Guan-yin är den allt förlåtande barmhärtighetens gudinna som omvandlats ur manlige bodhisattvan Avalo-kiteshvara. Månghövdad och multiarmad mäktar hon se allt och hjälpa alla. På somliga avbildningar bär hon ett barn i famnen.
Mina funderingar runt henne vill sammanfalla med Lin Yutang och en del av de tankar han för fram i Konsten att njuta av livet från 1937 - den boken fick jag i present sedan jag börjat med det här skrivprojektet. Där prisas vagabondens frihetsideal och livslust; enkelhetens lov stäms upp efter mönster av hur folklig kinesisk livskonst kunnat utvecklas, tidvis, mitt emellan konfuciansk och taoistisk visdom. Till detta lägger författaren Nietzsches ”den glada vetenskapen” och betonar vikten av att vi håller öppet till humordjup i våra bakhuvuden.
Åtminstone jag tänker nu dra ut konsekvenserna av den utstötning som jag ihop med olyckskamrater utsatts för av ibland slarvigt bedömande förnuftsproffs med normsinnat skum ledsyn. Då talar jag inte bara om medcinskt sakkunniga. Kanske de som föreföll arroganta eller likgiltiga ville ta sitt ansvar men inte kunde - på grund av omedvetenhet eller oförmåga att tillämpa insikten att vi alla deltar i prövande ondska, mörker och lidande. I stället vill vi gärna projicera eller förskjuta negativa drag till andra varelser och demonisera utkantstyper efter det gamla vanliga mönstret. Bekvämt nog. Trots all kunskap som i dag ligger uppenbar för oss om vi ids höja blicken en aning, från egosfären.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar