Om det nu varit 1600-tal hade jag utpekats och straffats som häxa. Kanske hände det sig så, för länge sedan.

Det är i dag ett föga originellt påstående.

Ändå tar jag nu till sådan formulering, eftersom jag tidvis, osökt, tycks alltmer invecklad i magiska cirklar och märkliga sammanträffanden.

För övrigt har jag valt att i den här formen ge mig på att återskapa en del livsminnen därför att det apropå de visioner jag haft har sagts mig att extraordinära upplevelser inte ges för att vi sjäviskt ska frossa i euforiska utvaldhetskänslor.

William Blakes bild av Skaparen.

Ty Gud är visserligen evigt Densamme men ändå rörlig, trivs i goda vänners lag och hyser ingen ängslig längtan efter drillade tillbedjares knäkrypningar. På sin höjd överser han med den sortens överspända hyllningar men föredrar tvivelsutan umgänge med mer självständiga barn. Han är det stora mysterium som aldrig kan ses eller uppfattas fullt ut, lika lite som vi kan begripa vår egen existens, eftersom vi är som små fragment av solstrålar från hans stora universalsol. Ändå låter han sig emellanåt bli sedd eller upplevd av oss, i någon av alla sina aspekter – när och hur och var han vill välja att göra det.

Här gäller alltså inte enkelspårig gudskraft av den modell efter vilken många av både hans tillbedjare och avskaffningsan-hängare funtat sig. De vill inte göra sig omaket att försöka begripa Vår Herre som annorlunda beskaffad än de själva är, och producerar en både förenklat omöjlig och ändå hanterlig gudsbild. Grotesk därför att Gud aldrig blir hanterlig efter vare sig koranmodellers eller bibelupplagors uttolkare. Därför att vi delvis är Guds avbild är inte han vår, utan mycket mer.

I kör upprepas det annars att det är det här nu pågående livet som är viktigt. Naturligtvis är den egna personens kortperspektiv väsentligt, men det utesluter ju inte att det ingår i större sammanhang som är värt att skänka en och annan tanke – liksom myllret av medvarelser som omger oss.

Jag har föraktfnysande anklagats för att vara dum när jag framfört att man kan säga att döden egentligen inte finns. Antagligen därför att bittra ateister som i vuxen ålder frälsts från en trångsynt och fördömande gudsbild är så genompyrda av den att de brukar fortsätta att bete sig lika rabiat som det omgivande präst- eller föräldraskap de i barndomen präglats och kanske plågats av. Men i stället predikande ateismens lära. Gud, religion och död är begrepp som de tycks betrakta likt en tjur gloende på rött skynke: med huvudet sänkt till anfall under en känslostorm som tar klarheten från deras förnuft.

För mig existerar faktiskt döden enbart som saklig kropp, eller som ett objektivt konstaterande på dödsattest alternativt som sorgetomrum efter andra varelser. Det individuellt pågående döendet är en process inom – och genom – hela tillvaron och tillhör livets svåra räjong.

Med vanligt sunt förnuft kan vi inte påstå oss veta något om att ”vara döda” eller ”uppleva dödens ickevarande tillstånd”. Detta förbehålls oss att göra bara med fantasins hjälp och som levande betraktare av andras lik. Bland annat detta är bakgrunden till att jag fortsätter att hävda att döden i verklig mening inte finns. Det förefaller som om man tror alldeles för mycket på dödens negation eller ickevarande existens här i världen; det liknar ett förlitande på dess tomrums konkreta obefintlighet inom den jordens ljuskälla och livsväv vari vi ingår.

Frågan om vår innersta identitet bottnar för mig i en undran över hur långt vårt personliga ansvar för eget och andras väl och ve kan sägas nå utöver de aktuella livsramarna. Likaså de själviska kraven på behärskande av välbefinnandet i den egna gruppen och genbanken. I princip hur långt som helst, antar jag, eftersom sådana ansvarsfulla maktanspråk på många sätt sträcker sig in i gemenskapens omätliga runtid. De är således genomgripande och förs vidare som stråk av personlig undermedvetenhet till vårt kollektivt omedvetnas gränslöshet. Där kanske en gudssjäl strålar som mötande centrum, så småningom.

Hjärtats jagkärna kan liknas vid en droppe i allomfattande vatten som här och där har återfunnits i jordiskt minne.

Däri finns broportar eller maskhål till både över- och underjordiska fält som inte bara är en angelägenhet för astronomer och frivilliga vetenskapare i skyddad verkstadsanda med bunkermentalitet. Ty det finns rymder som kan nås genom evighetsfamnande drömmar hos ett gudsmedvetande: i genombrottsskeenden som vi med vårt begränsade förnuft knappt kan ana. Inte ens när vi reflekterar runt individers obestämbara gränser till föränderligt flytande grupper och de kollektiva helhetsidéer som formas där.

När jag i unga år började undra över ansvarets och frihetens sammanhang kunde jag inte undgå funderingar över om min egen delvisa skuld möjligen lurar i bakgrunden till lidande och fasor som jag bevittnar. Det som drabbar mest andra medan våra livsstigar bitvis sammanfaller.

På den vägen är det som jag nu, i praktiken, kan vara lik den hundrade apan varav det beror om gränsöverskridande genombrott till nygamla insikter ska lyckas. Men den apan kan likaväl vara du som just läser detta och har tillgång till andra och för ändamålet kanske matnyttigare idékombinationer än jag.

HC Andersen alienerade lille havfrue har gång på gång
utsatts för svår misshandel: överhöljts med målarfärg,
sprängts loss från sin trygga klippa, och förlorat huvudet.

Sesam öppna dig-drömmen kan föra oss in i nya världar om vi bara fortsätter att söka öppningar och bultar på företeelser med dörrfunktion. Hur det än blir hoppas jag att ingen ska kunna skriva mig på näsan att jag tror mig vara en bättre nyckelperson än alla andra. Inte heller att jag, som en tunnelseende, bara ser hjärnspöken - när jag möter dem. Detta vill jag framhålla därför att jag ganska galet klassades som manodepressiv den där som-maren, mitt livs stressigaste, då jag hamnade på Karolinska Sjukhusets psykklinik. I drygt sjutton år fick jag bära den något malplacerande stämpeln i min panna, om än på dess insida. Först 1992 fann ett annat läkarteam att den inte stämde. Jag mådde tidvis dåligt av den mångåriga litiumbehandlingen men den påveerkade aldrig min sinnesstämning positivt utjämnande, så som den skulle gjort om jag varit ”normalt”, bipolärt, manodepressiv.

Viss ändring av min diagnos, till unipolär själ, hade redan tidigare gjorts av min forskande docent på Södersjukhuset, Rolf Lindelius.Han var också psykklinikchef där. Vi hade en kvarts samtal ungefär fyra gånger per år. Han bara tittade mållös på mig när jag en gång efter att ha läst journalen frågade vad han menade med att där ha skrivit att jag hallucinerat (gällde att jag berättat för honom att jag stött på min 1975 förlorade vän som solinsläppande fönsterputsare, åt åldringsboende nära Odenplan) samt att detta berodde på att jag slarvat med litiummedicineringen. Jag antog att dylika konstateranden passade in i läkarnas forskning men visste bestämt när de inte stämde. Som med allt annat i livet försökte jag vara noggrann och sanningsenlig även med överenskommen medicinering – bröt jag den sa jag också ifrån. Naturligtvis. Varför skulle jag smyga och luras? Det är verkligen det jag minst av allt sysslat med här i livet. Åtminstone som vuxen.

Den behandling som bjöds utsatte mig periodvis för medicinsk och annan fysisk och psykisk misshandel, alternerande med likgiltig och ansvarslös nonchalans. Doktor Lindelius visste hur det kunde gå till och försökte så länge han var min huvudläkare skydda mig från de värsta avarterna, därom mer längre fram. I de olika bedömningar som genom åren gjordes om min person anser jag att den läkare kom närmast sanningen som första sommaren noterade i journalen att jag bar vissa drag av megalomani, alltså storhetsvansinne.

I bön, i kommunikation med vad som ofta kallas Gud, eller mitt högre jag, hade jag ju ända från tonåren inte funnit annat sätt att kunna lösa mina föräldrars, barns och egna problem än genom att däri inbegripa all världens angelägenheter.

Ett sådant totalsökande kan fungera fristående - måste inte ingå i manodepressiv sjukbild bara för att detta ofta är fallet. Enligt samma vardagliga logik som uttrycks i satsen ”Fiskar är djur men för den skull är inte alla djur fiskar”.

Med överväldigande målsättning i sikte blev mina himmelska och jordiska upplevelser ändå högst konkreta, men inte av bara denna världen. De gav mig ingen lätt roll. Tvärtom. Gud tvekade länge att låta mig få den, därför att den nog skulle bli outhärdligt svår för både mig och min omgivning. Nästan omöjlig att genomföra, till och med från gudomligt genomlysande perspektiv sett. Inte minst därför att jag oeftergivligt höll på mänskliga rätten att få göra fel, ej vara perfekt.

De sista åren har jag blivit ödmjukare, tror jag, och ser det som en stor nåd att jag i samband med uppenbarelserna blev dårediagnosticerad. Fast jag ur flera synvinklar mer var att se som ett ovanligt friskt jehu, om än ett ganska utmattat sådant. Då, 1975, efter att med min fartälskande och gudalike målarevän ha gått in för att skärskåda världsalltet.

Idiotförklaringen, som jag ibland valt att kalla den där första diagnosen, har ändå känts svår att bära eftersom den försett somliga med en ursäkt att strunta i mig och mina göranden och låtanden, liksom i mina känslor. Så som man genom tiderna gjort med många psyksjukskamstämplade olyckskamrater. Jag har nog alltid varit en obekväm, naivt besvärande typ. Nu berättade jag öppet om diagnosen jag fått som psykvårdspatient och blev just därför lätt att vända ryggen till. Mitt fall, eller uppstigande, de där heta sommarveckorna förde så in mig i mycket större ensamhet än den som jag redan tidigare fått en hel del övning i.

Det är märkligt att sjukdomsinsikt vid psykisk åkomma anses vara ett odelat lovande hälsotecken. När man utanför vårdmiljön berättar om sin psykiska ohälsa blir man ju i stället stämplad som sjukt dum – ty sådan svaghet anses det vara klokt och omdömesgillt att dölja. Helst ska man ljuga och säga att man varit borta från jobbet på grund av influensa i stället för kanske svårartad melankoli, så att ingen ska behöva generas. Åtminstone har inställningen till själsplåga tidigare, under mina erfarenhetsår, varit sådan.

Jag hoppas att genomgripande förändring är på väg av hela det kluvna och röriga samt luddiga integritetsbegreppet.

Allt detta var förstås mest prövande att inse och finna sig i för mina känsliga tonårsbarn och gamla föräldrar. Tidigare såg de mig som en egensinnig men ovanligt stark person, fastän jag var ”ensam mor”. Rentav lite beundransvärd: uppriktig och med eget huvud. Nu hade det blivit alltför eget och i omgivningens ögon påförts en skamfläckande sjukdomsetikett, vilket naturligtvis smittade av sig på mina närmastes utsatta och inte särskilt självsäkra egenbilder.

Men vansinnesstämplingen kom ändå som en himlaskickelse, har jag förstått i efterhand. Därför att den gav mig större utrymme både idé- och handlingsmässigt än jag annars skulle fått chans till. Jag har verkligen kunnat ta ut svängarna. Till en början i arbete, som vanligt. Under senare år mest jämt så här till synes stillsamt: radiolyssnande, läsande, dagboksnoterande. Och forskande in i minnets labyrinter från framtidsdrömmars utkiksposter.

Att inte bara ideellt rättssökande utan att också på vardagligt allvar ha kunnat identifiera mig med de mest föraktade av alla och känna mig hemma bland dem har varit mycket nyttigt i denna föregivet förnuftiga men rapsodiskt splittrande och krigiskt rockrytmdunkande kultur som är vår. Där värderingsledande massmediearbetare genom åren har romantiserat våld och lyx medan listigt ekonomiskt rofferi framställts som hjältemodig klokskap. Vilka som ansetts värda beundran har tydligt framgått i fortsatta formandet av den falska demokrati och civilisation som vi nu måste kämpa fram en rätsida i.

Kanske är jag, genom kontakt med vårt större Själv, resultat av en saktmodig persons bön till Gud och/eller av några individers enskilt hoppande gener. Jag kan med andra ord vara en ny sort, fallen för att knyta ihop omgivningens fysiska kroppslighet med andliga abstraktioners förmätenheter. Likt den felande länken som för en stund, med sin påtagliga närvaro, sluter ringleken till sammanhållen helhet. Med ett enastående handslag av en kvastfenings sentida avkomma.

I varje fall vet jag med mig att jag inte bara är ett nedärvt verk av fånars inbillningsfoster.

Jag kan under denna vågade högtrycksdans, in och ut ur minnets oftast lågthållna inredning, bara hoppas att jag bland alla strikt signalerande fänrikar inte ska genera någon över hövan med mitt urnordiskt grundfärgade och ibland opassande ordval. Jag betraktar mig ändå som världsmedborgare. Och vi befinner oss faktiskt i ett land vars yta sedan istiden växer under hävandet upp över havet. Dessutom tillhör vi ett folk som öppnat sig för den nya tidens spjutspetsidéer medan vi på det personliga planet relativt ödmjukt deltar i kulturell omvandling hos en globalt muterande mänsklighet, med svår växtvärk under mognadsprocessens fasväxlingar.

***

Mitt anspråksfulla livsprojekt, vari detta minnesverk ingår som finalouvetyr, utgår således från att jag kan ha utvecklats till en sorts mänsklig mutant, av mulåsnetyp. Eller en hybrid. Möjligtvis en med tiden sandmaskartad sådan. Allra helst vill jag kanske betecknas som det vissa experter kallar ekotyp - utan alltför dominerande hybris, förhoppningsvis.

Det låter som ett vågat antagande.

Men vi kan ändå kommunicera och byta erfarenheter, dialekthämmade eller ej. Bland annat så här via skrivna ord , sekel efter sekel. Det kan ske tack vare att vi förtänksamt rustats med fysiskt nästan likadana hjärnor, i stort sett och grovt räknat. Genom dem processas själslig föda via abstraherande begreppsramar: smälter, återkopplar och substanssignalerar den i kvantmekaniska explosioner.

Påminnande om en drömlik sky vilken gnistrar i vår inre rymds universella mikrodimensioner. Där samlas vi, tar oss samman, likt yngel av fiskstim till vibrerande strängaspelstoner medan vi genom urhavens djupvalv slöjböljar oss fram i spännande bågar.

Ändå är vi individer, vilka i vissa hänseenden framstår såsom olika, rentav unika.

Det har vi inte kunnat undgå att märka när vi stundom upphävts till en enda högre varelse, som strängt taget och nära nog svävar i luftig himlaocean, barnsligt barfotadansande över grön våräng. Så återfinner vi där oss själva - skälvande efter spännande genombrott till yttre rymdens taktfasta rytmer. Här känner vi oss hemma, är samma andas barn i egna och andras hjärtslag. Rekapitulerande.

För vi begriper - räknar och räknas – klumpvis och kategoriserande. Först infantilt eller flummigt men snart ganska förståndigt med ett, två, ät få, ett-två, ätt… få. Fat ta, ta fatt. Tafatt? Ta, FATTA! Ett, två, är tu-itu, du… De – deo, TEO... to do-, Tea-T ÄR, är E, tre... Ett. Två… På den tre-fjärde smäller det. Ger bangeko: Pang! Först på det fyr-femte händer det.

Kanske kan ske.

Somliga i karriären väl anpassade naturvetare och humanister hävdar fortfarande att människan är en alltigenom egoistisk varelse, inte minst när hon listigt uppträder i en altruists oegennyttiga skepnad. Så illa står det ju till med föreställningarna om den stora massan i vårt kaotiska samhälle. Kanske gäller detta de flesta som inte har levande erfarenhet av att det finns något som är större och mer än det egna rollinnehavet i den aktuella gruppgemenskapen.

Då kan man i sitt innersta varken veta eller tro att en överordning verkligen existerar utan föredrar att se precis så långt näsan räcker. Blir lätt ängsligt annars, äventyrligt… Så viktigt verka seriös, ju. Är bäst att akta sig för drömmar och fantasier, för man vet ju vad man har, tror man, men inte vad man kan få.

Att vår hjärna här kan nå både univsums yttre gräns och innersta källsprång gör det för dem ändå inte vettigt att allt vi kan tänka också är möjligt för oss att både förverkliga och undvika. Välja och välja bort. Förr eller senare. Tankekraften och dess innehåll fungerar ju som själva förberedelsen.

Sådana uppseendeväckande och nedslående konstateranden får Friedrich Nietzsche att blanda sig i detta mitt ordande. Genom Så talade Zarathustra och sina idéer om jagets motsägelse och virrvarr, medan vi lär under jordbunden ökenfärd:

---”icke mer sticka huvudet i de himmelska tingens sand utan bära det fritt, ett jordiskt huvud som skapar jordens mening!”---

Begränsningens valnöts- eller hjärnskyddande skal spricker väl alltid till slut ja, medan – eller sedan - det mjuka innandömet sökt högre ordningar, både inåt och utåt. Faktiskt svarade honom Blaise Pascal i sina Tankar, mer än 200 år tidigare:

---”Vi vänder blicken uppåt men står på sand: jorden kommer en gång att störta samman, men vi faller med blicken vänd mot himlen”.

Höger som vänster, upp eller ner lär då vara sak samma. Upplösning, förtätas sen, så att säga, till ett och samma kanske elektromagnetiska himlafenomen, eller spännande idé: hjärnspöke. Om inte flera. Måhända till något i stil med Carlos Castanedas färgrika örnemanationer...

Allt handlar till sist om tryck och täthet, igen. Där vi kan brista, gå sönder, eller spänsigt ta sats varje ny dag och komma vidare. Kanske in i upphävd jordisk tyngdlag under andekroppslig utsvävning. Står där stadigt upprätt, om jag än prövar min handstans och hjular diagonalt genom rymligare dagars hela verklighet, som ändå inte är alldeles obegränsad. Och aldrig förlöper i totalt vacuum, ty för det krävs nog avancerade kraftgränser. Åtminstone tänkbara ytterlighetsväggars skenbart ogenomsläppliga spänningsfält.